Brist

Jag definierar mig nu som brist.
Min oro är brist på förtroende,
min misstänksamhet är brist på tillit,
min kärlek är brist på avstånd,
min gudlöshet är brist på ande
min snabbhet är brist på eftertanke
min ilska är brist på lyssnande
min längtan är brist på tålamod.
Visst kunde jag vara en bättre
människa – och sämre.

Jag är Brist.
Jag är allt det som kan vara Människa.

När tar en resa slut?

Karibiska havet dec 2016

Att komma hem visar sig vara den största utmaningen
På gränsen till utmattning
Möter förväntningar på en berättelse
Sammanhängande och kronologisk
Ledsen – den finns inte
i den formen

Det var väggar av vatten,
trögflytande timmar utan ljus.
Det var svidande salt,
och marelden var pölar av ljus i natthavet
hela vägen.
Det var mjukt mörker,
intensivt ljus över oändlig havsyta.
För själens stillhet
på en ständigt lutande durk.
För horisonten.

Nej, jag var aldrig rädd
Ja, jag har haft det bra
Tror jag

Jag vet
att vissa resor aldrig tar slut

För ankar, en em i december 2016

I mål

Soluppgång för sista gången

Dag 19-20, torsdag 8/12 och fredag 9/12
Sista dygnet inleds, tror vi. Vi börjar spana efter land långt innan det är rimligt att kunna skymta fast mark. Vi seglar fint i plattläns med saxade segel. Dagen kryper fram, vi är tystare än tidigare. Jag kostar på mig en sötvattentvätt av mitt hår och min såriga hårbotten. Lätt molnighet, mycket varmt och fuktigt. Framåt kvällen får vi en magnifik mångata som sträcker sig rakt in i inloppet till St Lucia och vi ser land – ljusen från Martinique når oss först. ”Welcome to France” pingar in i våra mobiler, från Martinique. Vi väntar oss en fin insegling i mål. Det är då vädret slår om radikalt. Squallsen radar upp sig, regnet kommer, mörkret faller och vi får möte med lastfartyg som inte kan se oss. Ösregn och starka vindar kommer och går, natten är riktigt svart. Kapten är upptagen med radiokontakt för att uppmärksamma fartygen i farleden på att vi finns. I inloppet till Rodney Bay på St Lucia rundar vi Penguin Island och tar kontakt med ARC-ledningen för att annonsera målgång. Målfartyget registrerar vår ankomst till 03.19 på fredagsmorgonen. Genomblåsta och genomblöta lägger vi till och tas emot av besättningen på Lia som lagt till 25 min tidigare. En ung kille i rastafrisyr dyker upp i mörkret på bryggan med en bricka rompunsch, en fruktkorg och ytterligare en helflaska rom. Vi dricker champagne- och romfrukost i sittbrunnen. När solen gått upp blir det dusch – sååå obeskrivligt skönt! – och en lite mer näringsriktig frukost på ett tidigt öppet fik i marinan.
Vi har genomfört en Atlantöversegling.

Nedräkning


Dag 16, måndag 5/12
Under tidig morgon, strax före gryning korsas vår kurs av ett fartyg. Kapten Joakim anropar, och får reda på att det är ett forskningsfartyg som letar olja, på väg till Trinidad. På frågan om de har någon diesel att avvara blir svaret nej. Ännu en het dag, med mycket svaga vindar. Vi silar den sista slatten av diesel ur tunnan genom ett par av mina strumpor, häller i tanken och har bränsle för ett par timmar till. Vi seglar dock ihärdigt under tidig em. Joakim prövar att montera spinnakerbommen så den håller ut gennakern. Vinden ger läns och vi prövar att saxa seglen. Det ger effekt ett tag, men långt ifrån tillräckligt. P delar med sig av julsånger från Spotify framförda av Pentatones, akapella. Underligt och vackert att sitta i solhettan i sittbrunnen mitt på havet och höra julmusik eka ut över Atlanten. F bjuder på spontandans till. Till slut drar vi igång motorn, som går drygt två timmar på dieselslatten innan den dör. Nu återstår bara diesel för tilläggning, generator och ev akutmanövrer. Vi har en kort stund till av stiltje – jag badar i havet från badstege, med säkerhetssele runt kroppen och en tamp fastsatt i den som D håller från däck. Vattnet är djupblått, salt och mycket varmt. Som på beställning ökar sedan vinden och blir väl seglingsbar. Vi gör 6-7 knop in i skymningen.

Dag 17, tisdag 6/12
Fyratimmarsvakterna suger långsamt musten ur mig. Att försöka få lite sömn mellan vakterna blir en huvudsysselsättning. Det är stekhett i båten, och arbetet med seglen på fördäck slamrar och hojtar någon meter ovanför min koj. Jag lider av bristen på vila, och ser konstiga saker på havet nattetid. Under dagen går kapten och övriga män på båten in i ett vetenskapligt förhållningssätt till trimning. Metodiskt prövas olika segelsättning, och instrumenten läses av. Det viktiga värdet är VMG – way made good. Den talar om när vi, med hänsyn tagen till fart och kurs, ligger som bäst i förhållande till målet St Lucia. Vi lyckas oväntat bra med saxade segel och spribom på genuan. Mot kvällen ökande vind och full fart i ett overkligt månljus från en liggande halvmåne.

Dag 18, onsdag 7/12
Nu är det snart över – min Atlantsegling. Vi passerar 300 NM kvar till mål under förmiddagen, och beräknar vara i Rodney Bay under fredag. När slutet börjar skönjas är det som om jag släpper fram min trötthet. Jag har ont i muskler och leder, lider av sömnbrist och är mycket trött. Det är dags att, under sista dygnet, svara på frågan om jag fick ut det jag ville. Jag avvaktar med att ge mig själv svar. På båten äger en liten kapplöpning inom More-flottan rum. More fun är i mål redan, som första More-båt, chartrad av rysk besättning. Vi tycks ligga som andra More-båt av de fem. Den racingsugna besättningen på Lia jagar oss, men vi tycks hålla avstånd med klassikern plattläns och saxade segel. Kapten Joakim är urnöjd med att det de andra sett som ”Stig-Helmerbåten” med en massa pensionärer, leder över ungdomarna. Vi är gripna av tävlingslusten och jublar över rapporter om att vi behåller vårt försprång. Ett litet psykologiskt krig pågår mellan skepparna, där vi i mailväxling mellan båtarna beskriver oss själva som båten med pensionärer som stannar till för bad och tar det lugnt. I verkligheten är vi helt upptagna med att maximera fart mot mål, och har ett ständigt öga på WMG.

Skeppsvardag

Tvätt

Dag 13, fredag 2/12
Gryningsvakten 04.00-08.00. Soluppgång. Mycket varm dag, dåligt med vind, motorgång. Jag tvättar, i saltvatten, första sköljningarna i havsvattnet, sista sköljen kostar jag på sötvatten. Hänger på mantåget, torrt på två timmar – luktar gott. Vi gör ett försök att segla med gennaker som vi ger upp, vinden dör igen. Motor, autopilot, umgänge i stekhet sittbrunn med drömmar om land. Vi nästan missar vinden, när den kommer. Runt fyra på eftermiddagen hissas gennaker igen, och vi gör plötsligt 8-10 knop. Alla lyckliga över det magiska seglet som tar oss fram så tyst, snabbt och nästan utan lutning.
Livet ombord präglas av rutiner och monotoni. Vakt, laga mat, äta, diska, sova – om och om igen. Middagen både lagas och äts i mörker, vilket känns underligt. För att inte störa vaktens mörkerseende används endast rött ljus efter skymning. Värmen i båten plågar de flesta. Vattnet som omger oss har nu en temperatur på 28 grader, och värmer effektivt våra små utrymmen. Trots att vi aldrig stänger luckan till sittbrunnen står luften stilla. Vi är nu på väg att passera nästa magiska gräns någon gång under kvällen – 900 NM kvar till St Lucia, 2/3 av den totalt 2700 NM långa överfarten avklarad. Fredagskvällen firas med en mugg rödvin till köttgrytan – i det röda ljuset från pannlamporna.

Dag 14, lördag 3/12
Tröstlös start på dygnet, nästan ingen vind och den lilla vind vi kan fånga för oss bort från kurs. 03.00 gippar vi, samtidigt med en lätt vindvridning och vindökning, och så gör vi fart på kurs. I vårt begränsade universum gör det oss närmast spralliga.
Dagen blir obarmhärtigt het, redan 8 på morgonen bränner däckets teak under fötterna. Vi masar oss fram i 3,5 knop för en smällande gennaker fram till två på eftermiddagen, då vi blir motorbåt igen, med minskande mängd diesel i tankarna. Kvällspasset kommer med vind, och segel.
Brun som en pepparkaka börjar jag bli, lagom till jul.

Dag 15, söndag 4/12
Vinden fortfarande tillräcklig, ökande under dagen. Vi har elransonering eftersom vi endast har en liten mängd diesel kvar i tankarna och generatorn körs bara i nödfall.
Vi räknar med ytterligare 5 dagar på havet. Jag längtar svårt efter land nu.

Halvvägs

Dag 11, onsdag 30/11
Soligt, stiltje. Saltvattendusch via kastrull och assistans av D. Halvvägsskål i cava klockan tio på morgonen. Efter lunch kommer vinden, under eftermiddagen god fart och 10-12 m/s. Vinden mojnar till 6 m/s under sen eftermiddag. Vi kör på det kvarvarande bränslet i tanken, och kapten har ångest över vad som finns i tunnan med ”marine diesel” och om han ska våga använda det. Jag funderar mycket över det sociala samspelet på båten, och min roll längst ner i hierarkin. Överst står de segelbåtskunniga männen, de som både kan segla och reparera – och som jag är så tacksam över att ha som besättningskamrater. De konkurrerar något stundtals, dock godmodigt, och samtalar mest med varandra, ofta om båtrelaterade frågor. Längst ner jag – inte särskilt båterfaren, muskelsvag i förhållande till manövrerande av den stora båten, ensam i min roll. Funderar mycket på om detta borde tacklas på något sätt och medan jag funderar går dagarna och jag gör ingenting. Jag är mitt i min Atlantresa, jag står i mötet med mig själv – precis som jag ville – och har nog inget behov av något ytterligare? Jag funderar vidare och känner ensamheten.

Dag 12, torsdag 1/12
Mitt vaktlag har frukost. Vi seglar sedan tidiga morgontimmarna med stark lutning. Vi har planerat bacon med äggröra. Det visar sig knepigt i överkant i det lutande krängande köket, och en skål med 12 knäckta ägg går i golvet och flyter segt och halt ut över salongsgolvet. Felbedömning av meny i förhållande till vind…
Förmiddagen präglas av kaptens vånda inför den diesel vi bärgat från lastfartyget i förrgår. Törs vi hälla den i tanken – tänk om hela motorn går sönder, tänk om vårt enda oljefilter sotar igen osv? Allt får sin lösning när D. får ringa ett samtal via satellit till en god vän, som både jobbat i maskin på båt och i oljedepå. Han ger klartecken och vi slangar över tunnans innehåll till tanken. Men än så länge seglar vi! Magiskt vacker kväll – helt klart för första gången, miljoner stjärnor och den leende, liggande månskäran, varmt. Vind 7-9 m/s, gennaker sätts, god fart.

En tunna diesel

En mack mitt i Atlanten
En tunna diesel

Dag 10, tisdag 29/11
Tidiga morgonvakten 04.00-08.00 innebär soluppgång över ett stilla hav, med långa rullande dyningar från gammal vind. Horisont i övermått. Närmast vindstilla. Under dagens motorgång får vi information om att stiltjen är utbredd, så gott som hela ARC-flottan är drabbad. Vi står inför att guppa fram under segel och komma mycket sent till St Lucia, eller att gå för motor för att komma ut i vind igen. Att vi tvingats lämna ifrån oss vår reservdiesel blir nu ett större problem än vi förutsett. Ett lastfartyg dyker upp på korsande kurs. Efter diverse skämt om att anropa och fråga efter diesel gör skeppare Joakim just det. Vi blir först mötta med misstänksamhet från det Panamaregistrerade lastfartyget, troligen för att vi inte kan identifieras via AIS. När vi kommer inom synhåll och de ser att vi faktiskt bara är en liten segelbåt ändrar de kurs och anropar, ”Sailboat, sailboat, we will give you a barrel of diesel”. Vi går upp jämsides det stora fartygets babordssida och får efter diverse manövrer en tunna diesel nedfirad, som vi gör fast i aktern. Lastfartygets kapten vill inte ha betalt, och vi vinkar och tjoar åt leende besättningsmän innan vi skiljs. Tunnan bärgas upp på akterdäck och surras. 200 l diesel! Nu börjar tveksamheten smyga sig på – kommer vår motor att funka med det som finns i tunnan? Är den tillräckligt ren? Vi beslutar köra vår egen återstående diesel över natten och pröva den nya under morgondagen. Vi konstaterar förtjust att vi lyckats tanka precis mitt i Atlanten.

200 l diesel bärgad