Asfalt


Mil efter mil genom det kubanska landskapet. Motorväg, trefilig i båda riktningar. Vi är bitvis nästan ensamma på vägen, trots att det är onsdag och klockan är tre på eftermiddagen. En nästan overklig upplevelse av en trafikled i 20:e århundradet. Beläggningen är mycket sliten, och färden är obekvämt skumpig. De stora kratrar i vägbanan som vi mött på mindre vägar saknas dock här.
Vi möter, eller kör om, en eller annan 50-tals amerikanare, ”oldtimer”, och några osannolikt lappade och hemmabyggda lastbilar med minst 60 år på nacken i original. Och plötsligt, helt obegripligt, kommer en blänkande Hyndai upp bakifrån, kör om och försvinner framför oss. Vem äger den? Enligt uppgift kostar en ny Peugot idag på Cuba 500-700 tkr och är helt otänkbart utom räckhåll för kubaner.
I de mer lantliga regioner vi åker igenom används innersta filen av små lappade kärror dragna av magra hästkrakar, med två eller tre personer i kärran. Det är hittills det vanligast förekommande fordonet på motorvägen långa sträckor.
Människor och djur korsar gående, i maklig takt, de sex filerna var som helst i närheten av bebyggelse.
Busstrafik mellan städer på ön är ovanligt eller saknas – kvalitén på bussarna håller helt enkelt inte för långa resor och drivmedel saknas ofta. Jag ser människor som överallt i anslutning till bebyggelse står vid vägkanten och sträcker ut…nej inte tummen – sedlar. Att ta upp passagerare är en av de bilägande kubanernas inkomstkällor. Lastbilsförare tar upp många. De erbjuds plats på flaket när lasten är levererad och plats finns. En motorväg – en paradox.
Och till sist. Rakt in i nutidshistorien. Karibiska havet och Grisbukten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *