Fisk och vågor

Dag 4, onsdag 23/11
Tidiga morgonvakten 04.00-08.00 ger fin segling, fortfarande höga vågor men vinden ligger stadigt från norr och båten rider fint på vattnet. Vindmätaren har dock slutat fungera under natten, så vi får läsa vindens riktning, och gissa dess hastighet efter eget huvud, vilket vållar en del problem på en så stor båt och ett så stort vatten. Inte ett fartyg finns inom åtminstone 12 NM enligt radarn – nu är vi ensamma. Vilar efter frukost, men kan inte somna. Sena em-vakten därefter, som förlängs med en timme då vi beslutat ställa tillbaka klockan en timme var tredje dag, för att ha karibisk tid när vi kommer fram. Stark vind med stora vågor hela dagen, under em mulnande och ökande vind. Vårt vaktpass har kulingstyrka i byarna, och ca 12 m/s. Stark sjögång, stora vågor. Jag har inte kraft att styra båten i jättevågorna, och måste lämna allt sånt till mina vaktkamrater. Under eftermiddagen ropar någon ”fisk!” – vi har napp på det spö som riggats i aktern. En magnifik guldmakrill dras upp, vikten uppskattas till 2 kg. Fileas direkt på däck, för att tillagas när vinden tillåter stekning. Kroppen helt slut, orkar inte äta middag. När jag vacklande i sjögången bokstavligen ramlar in i min hytt inser jag att jag glömt takventilen i vädringsläge. Varenda brottsjö som spolats över båten under dagen har läckt ner i min koj, som är genomsur. Vill gråta. Nästa pass vid midnatt.

Dag 5, torsdag 24/11
Hundvakten för andra gången – i högst betydligt tuffare väder. Kolsvart, vind 10-15 m/s, men båten gör inte mer än 8 knop i de höga, brytande sjöarna. Jag står större delen av passet och stirrar på radar alternativt AIS på den lilla skärmen bakom ratten. Känner till slut att fläckarna på radarn blir ett sorts Rorsach-test – vad ser jag egentligen? Vi har blivit varnade för att ett gäng jorden runt-seglande trimaraner ska dyka upp och korsa vår kurs i farter på 26 knop, men havet är lika soprent som tidigare. Fortfarande ensamma. Stupar i koj 04.15, somnar omedelbart.
Vaknar till lika hård vind, och lika höga vågor. Allt ska göras med en hand, ett ständigt tag om något stabilt är nödvändigt. Dock tycks vi nu ligga rakt på kurs mot St Lucia, för första gången.

Dag 6, fredag 25/11
Går av min vakt 00.00, och tänker mig 7 tim efterlängtad sömn. Lämnar min radarspaning till nästa vakt med en båt på ingång i korsande kurs. Det blir början på den stökigaste natten hittills. Vi håller på att kollidera i mörkret, och förstår då att vi inte längre syns på AIS. Blåsten och vågorna gör det nödvändigt med ett tredje rev i storen och revad genua. Arbetet på däck med detta i sjögången och mörkret utförs av Gustav. Det regnar kraftigt och länge under natten och på morgonen är hela salongen blöt och såphal. Radiotrafiken är intensiv under natten. När samtliga i besättningen vacklar omkring i en halkig och krängande båt och försöker få i sig kaffe, berättar skeppare Joakim att natten inneburit att den brittiska båten Noa förlist under oklara omständigheter, ingen besättning funnen, endast vrakrester. På en annan båt har kaptenen ramlat svårt och brutit armen. Beklämda går mitt vaktlag in på första morgonvakten. Det blåser runt 13 m/s och vågorna är höga och kommer från alla håll. Trött. Ledsen. Under kvällen hör vi dock att Noas besättning funnits, alla vid liv. Vågorna blir lite mer förutsägbara under eftermiddag och kväll, vinden ligger stabilt på 10-12 m/s och livet känns lite lugnare. Allt är relativt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *