Ökande vind

Adios Gran Canaria

Dag 1, söndag 20/11
Blåsorkestern spelar vad någon så träffande kallar ”grisfestmusik”, kajen full av människor, hamninloppet fullt av båtar – både de som ska delta och de som bara vill vinka. Alla vinkar åt alla, kameror i allas händer. Starten blir lugn och vi har en lite inledande kappsegling mellan båtarna i cruisingklassen. Startföljet tunnas ut och mot eftermiddagens slut viker eskadern av åt olika håll beroende på val av rutt.
Vi har enats om en segling som troligtvis ger lite lugnare väder – vi går söderut mot Kap Verde. Gennakern är satt och farten den ger är förvånansvärt hög. Både vind och vågor är nådiga, och farten god.
Första nattens hundvakt, midnatt till klockan fyra på morgonen, gör mitt vaktlag. Det är en mycket speciell upplevelse att segla i nästan totalt mörker. AIS:en blir viktig för att upptäcka andra båtar, och jag märker att mina kunskaper om lanternföring i stort försvunnit sedan skepparexamen. Halvmånen tittar periodvis fram mellan molnen och havet blir overkligt vackert. Att styra segelbåt på natten enbart med hjälp av instrument visar sig oväntat svårt, även den känsliga gennakern vållar mig problem. Sover faktiskt några timmar i en lutande båt med smällande tampar och knakande skrov.

Dag 2, måndag 21/11
Vaknar vid 9-tiden till ett mycket stillsamt hav. Det är varmt och mycket svaga vindar. Vi jobbar med trimning av gennaker och storsegel för att hålla fart, men det går långsamt idag. Vi får delfinsällskap på eftermiddagen – en stor flock leker länge kring båten. Sen eftermiddag gippar vi och får lite bättre vind, vi gör 7-8 knop vilket är den medelfart vi måste hålla för att resan ska ta de 16 dagar vi hoppas. Eftermiddags- plus sen kvällsvakt idag – ännu en mörkersegling, med tidvis stiltje, tidvis friskare vindar.

Dag 3, tisdag 22/11
Vaknar ur en halvslummer av ett våldsamt skramlande i salongen. Tar mig upp i en våldsamt krängande båt och förstår att nu går innehållet i slarvigt säkrade skåp i golvet. Vinden, och våghöjden, har ökat rejält. Vi kommer in i ett bälte av squalls – små oväder, med starka, byiga vindar som i värsta fall når stormstyrka – och det blir ett mycket avancerat företag att röra sig i och på båten. Våghöjden ökar snabbt till ca 6 m och vi är ständigt säkrade med säkerhetslina i sittbrunnen. Att resa sig ur soffan i salongen för att ta sig fram till diskbänken kräver planering och fysisk styrka. Korta vaktpasset 18-20 blir en prövning i mörker, men också mäktigt. Känner mig fullständigt trygg i båten, trots att vatten reser väggar runt mig, och horisonten försvunnit bakom enorma vågkammar. Min efterlängtade 8-timmmarsvila blir orolig i den rullande, sjungande båten – jag sover inte mycket. Min kropp är fysisk mycket påverkad redan, jag har mjölksyra i ben och armar och en stickande trötthet i varenda muskel. Att bära räddningsväst och säkerhetslina, som tillsammans väger 3 kilo, är bara det en bokstavlig börda. Att röra sig på båten kräver nu planering och ork.

ARC 2016

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *