En tunna diesel

En mack mitt i Atlanten
En tunna diesel

Dag 10, tisdag 29/11
Tidiga morgonvakten 04.00-08.00 innebär soluppgång över ett stilla hav, med långa rullande dyningar från gammal vind. Horisont i övermått. Närmast vindstilla. Under dagens motorgång får vi information om att stiltjen är utbredd, så gott som hela ARC-flottan är drabbad. Vi står inför att guppa fram under segel och komma mycket sent till St Lucia, eller att gå för motor för att komma ut i vind igen. Att vi tvingats lämna ifrån oss vår reservdiesel blir nu ett större problem än vi förutsett. Ett lastfartyg dyker upp på korsande kurs. Efter diverse skämt om att anropa och fråga efter diesel gör skeppare Joakim just det. Vi blir först mötta med misstänksamhet från det Panamaregistrerade lastfartyget, troligen för att vi inte kan identifieras via AIS. När vi kommer inom synhåll och de ser att vi faktiskt bara är en liten segelbåt ändrar de kurs och anropar, ”Sailboat, sailboat, we will give you a barrel of diesel”. Vi går upp jämsides det stora fartygets babordssida och får efter diverse manövrer en tunna diesel nedfirad, som vi gör fast i aktern. Lastfartygets kapten vill inte ha betalt, och vi vinkar och tjoar åt leende besättningsmän innan vi skiljs. Tunnan bärgas upp på akterdäck och surras. 200 l diesel! Nu börjar tveksamheten smyga sig på – kommer vår motor att funka med det som finns i tunnan? Är den tillräckligt ren? Vi beslutar köra vår egen återstående diesel över natten och pröva den nya under morgondagen. Vi konstaterar förtjust att vi lyckats tanka precis mitt i Atlanten.

200 l diesel bärgad

Dusch och diesel

Dag 7, lördag 26/11
Tidiga morgonvakten 04.00-08.00. Stjärnklart, stabil vind. Marelden har följt oss sedan Gran Canaria, dels som hoppande glödloppor i bog- och kölsvallet, dels som pölar av ljus i vågdalarna. Vattnet har oändligt många olika karaktärer. En rent plastisk massa, asfalt, lack eller lera. Alltid i olika gråa till svarta nyanser på ytan. Från min hyttventil på babordssidan, som ofta ligger under vattenlinjen, är vattnet klart turkost. Soluppgång mot slutet av vakten, svidande vacker segling. Dagen mulen och vår kurs för nordlig, vi kan inte gå lägre än 310 grader och St Lucia ligger på 250 grader. Diskussioner om gipp eller invänta vindvridning i kanten på det lågtryck vi ligger mitt i pågår. Vi gippar och går på kurs rätt mot St Lucia. Under eftermiddagen ”duschar” skepparen, T och jag genom att, iklädda badkläder och säkerhetslina, sätta oss på akterdäck och få saltvatten hällt över oss. Vattnet skopas upp ur kölsvallet med en avskuren petflaska. Vi upptäcker sedan att en av våra sex dieseldunkar, som förvaras tillsammans med stora delar av vårt vattenförråd, har läckt ut hela sitt innehåll. Dunkarna surras på däck, vattenflaskorna tvättas med diskmedel och stuvas om, dieseln sköljs ur det tidigare förrådet. Alla stinker diesel, vi skrattar gråtfärdigt åt eländet medan mörkret faller. Skepparen har telefonkontakt med övriga More-båtar som alla gett upp tävlandet för att undsätta Lady Nor, vars ryska besättning tappat rodret, möjligen efter kollision med val. Vi blir ditkallade så snart som möjligt för att lämna över all vår diesel…

Dag 8, söndag 27/11 – första advent
Hundvakt. Inte en båt i närheten på fyra timmar. 10-13 m/s, vågor. Tanken på att någon en sommardag på Nämndöfjärden plötsligt skulle utbrista ”titta, en båt!” är absurd. Här ute är det helt naturligt att ropa ”båt!” när ett segel skymtas vid horisonten, vilket orsakar förtjust aktivitet. Att inte ha haft sällskap ens via AIS under ett helt vaktpass känns underligt. Vi är verkligen ensamma. På morgonen får jag ett skov av min egen ensamhet. Livet ombord, där ett antal för varandra främmande människor ska dela stora påfrestningar på liten yta, är förstås något av ett socialt experiment. Alla sociala sammanhang har sin rangordning. På en båt står förstås de vana seglarna högst i kurs. Jag kände mycket tydligt av min plats som längst ner i ”hackordningen” denna morgon. Grät en skvätt, av tusen skäl och kanske minst av allt för min ensamhet i vårt lilla båtsamhälle. Fin dag, sol, lagom vindar – på väg att möta upp More-båtarna, vilket tvingar till kursändring bort från målet, igen. Sen eftermiddag kommer nya direktiv från skepparen, vi återtar i stort sett kurs mot St Lucia. Behovet av all vår diesel var tydligen inte helt akut? Dock överlämning under morgondagen. Kvällsvakten i nära stiltje, åskväder och squallmoln ska undvikas. Det magnifika åskvädrets pågår i tre timmar i norr. Autopilot.

Dag 9, måndag 28/11
Sover mycket gott i en stadig båt som stävar fram för motor. Vaknar till en solig dag med i stort totalt stiltje. Autopilot, nu enligt uppgift åter på väg att möta More-flottan för dieselöverlämning. Vi går för motor allt längre in i stiltjebältet, och förbrukar därmed vår egen diesel för att kunna lämna över vår reserv till skepparen på Lia of Sweden. Efter många timmar hittar vi Lia. Stämningen tryckt – vi tycker inte riktigt att vår segling utvecklats som vi trott, och stämningen mellan befälen på båtarna är svårtolkad. Vi lämnar snabbt över all vår diesel och ger oss därifrån med det vi har i tankarna, och en hemlig dunk vi behållit…Vi firar att vi gjort vår plikt och nu kan återuppta vår egen resa med glögg och pepparkakor i sittbrunnen. Stiltjen ligger runt oss, Atlanten är tidvis blank som en insjö – märkligt efter den första veckans sjögång.

Fisk och vågor

Dag 4, onsdag 23/11
Tidiga morgonvakten 04.00-08.00 ger fin segling, fortfarande höga vågor men vinden ligger stadigt från norr och båten rider fint på vattnet. Vindmätaren har dock slutat fungera under natten, så vi får läsa vindens riktning, och gissa dess hastighet efter eget huvud, vilket vållar en del problem på en så stor båt och ett så stort vatten. Inte ett fartyg finns inom åtminstone 12 NM enligt radarn – nu är vi ensamma. Vilar efter frukost, men kan inte somna. Sena em-vakten därefter, som förlängs med en timme då vi beslutat ställa tillbaka klockan en timme var tredje dag, för att ha karibisk tid när vi kommer fram. Stark vind med stora vågor hela dagen, under em mulnande och ökande vind. Vårt vaktpass har kulingstyrka i byarna, och ca 12 m/s. Stark sjögång, stora vågor. Jag har inte kraft att styra båten i jättevågorna, och måste lämna allt sånt till mina vaktkamrater. Under eftermiddagen ropar någon ”fisk!” – vi har napp på det spö som riggats i aktern. En magnifik guldmakrill dras upp, vikten uppskattas till 2 kg. Fileas direkt på däck, för att tillagas när vinden tillåter stekning. Kroppen helt slut, orkar inte äta middag. När jag vacklande i sjögången bokstavligen ramlar in i min hytt inser jag att jag glömt takventilen i vädringsläge. Varenda brottsjö som spolats över båten under dagen har läckt ner i min koj, som är genomsur. Vill gråta. Nästa pass vid midnatt.

Dag 5, torsdag 24/11
Hundvakten för andra gången – i högst betydligt tuffare väder. Kolsvart, vind 10-15 m/s, men båten gör inte mer än 8 knop i de höga, brytande sjöarna. Jag står större delen av passet och stirrar på radar alternativt AIS på den lilla skärmen bakom ratten. Känner till slut att fläckarna på radarn blir ett sorts Rorsach-test – vad ser jag egentligen? Vi har blivit varnade för att ett gäng jorden runt-seglande trimaraner ska dyka upp och korsa vår kurs i farter på 26 knop, men havet är lika soprent som tidigare. Fortfarande ensamma. Stupar i koj 04.15, somnar omedelbart.
Vaknar till lika hård vind, och lika höga vågor. Allt ska göras med en hand, ett ständigt tag om något stabilt är nödvändigt. Dock tycks vi nu ligga rakt på kurs mot St Lucia, för första gången.

Dag 6, fredag 25/11
Går av min vakt 00.00, och tänker mig 7 tim efterlängtad sömn. Lämnar min radarspaning till nästa vakt med en båt på ingång i korsande kurs. Det blir början på den stökigaste natten hittills. Vi håller på att kollidera i mörkret, och förstår då att vi inte längre syns på AIS. Blåsten och vågorna gör det nödvändigt med ett tredje rev i storen och revad genua. Arbetet på däck med detta i sjögången och mörkret utförs av Gustav. Det regnar kraftigt och länge under natten och på morgonen är hela salongen blöt och såphal. Radiotrafiken är intensiv under natten. När samtliga i besättningen vacklar omkring i en halkig och krängande båt och försöker få i sig kaffe, berättar skeppare Joakim att natten inneburit att den brittiska båten Noa förlist under oklara omständigheter, ingen besättning funnen, endast vrakrester. På en annan båt har kaptenen ramlat svårt och brutit armen. Beklämda går mitt vaktlag in på första morgonvakten. Det blåser runt 13 m/s och vågorna är höga och kommer från alla håll. Trött. Ledsen. Under kvällen hör vi dock att Noas besättning funnits, alla vid liv. Vågorna blir lite mer förutsägbara under eftermiddag och kväll, vinden ligger stabilt på 10-12 m/s och livet känns lite lugnare. Allt är relativt.

Ökande vind

Adios Gran Canaria

Dag 1, söndag 20/11
Blåsorkestern spelar vad någon så träffande kallar ”grisfestmusik”, kajen full av människor, hamninloppet fullt av båtar – både de som ska delta och de som bara vill vinka. Alla vinkar åt alla, kameror i allas händer. Starten blir lugn och vi har en lite inledande kappsegling mellan båtarna i cruisingklassen. Startföljet tunnas ut och mot eftermiddagens slut viker eskadern av åt olika håll beroende på val av rutt.
Vi har enats om en segling som troligtvis ger lite lugnare väder – vi går söderut mot Kap Verde. Gennakern är satt och farten den ger är förvånansvärt hög. Både vind och vågor är nådiga, och farten god.
Första nattens hundvakt, midnatt till klockan fyra på morgonen, gör mitt vaktlag. Det är en mycket speciell upplevelse att segla i nästan totalt mörker. AIS:en blir viktig för att upptäcka andra båtar, och jag märker att mina kunskaper om lanternföring i stort försvunnit sedan skepparexamen. Halvmånen tittar periodvis fram mellan molnen och havet blir overkligt vackert. Att styra segelbåt på natten enbart med hjälp av instrument visar sig oväntat svårt, även den känsliga gennakern vållar mig problem. Sover faktiskt några timmar i en lutande båt med smällande tampar och knakande skrov.

Dag 2, måndag 21/11
Vaknar vid 9-tiden till ett mycket stillsamt hav. Det är varmt och mycket svaga vindar. Vi jobbar med trimning av gennaker och storsegel för att hålla fart, men det går långsamt idag. Vi får delfinsällskap på eftermiddagen – en stor flock leker länge kring båten. Sen eftermiddag gippar vi och får lite bättre vind, vi gör 7-8 knop vilket är den medelfart vi måste hålla för att resan ska ta de 16 dagar vi hoppas. Eftermiddags- plus sen kvällsvakt idag – ännu en mörkersegling, med tidvis stiltje, tidvis friskare vindar.

Dag 3, tisdag 22/11
Vaknar ur en halvslummer av ett våldsamt skramlande i salongen. Tar mig upp i en våldsamt krängande båt och förstår att nu går innehållet i slarvigt säkrade skåp i golvet. Vinden, och våghöjden, har ökat rejält. Vi kommer in i ett bälte av squalls – små oväder, med starka, byiga vindar som i värsta fall når stormstyrka – och det blir ett mycket avancerat företag att röra sig i och på båten. Våghöjden ökar snabbt till ca 6 m och vi är ständigt säkrade med säkerhetslina i sittbrunnen. Att resa sig ur soffan i salongen för att ta sig fram till diskbänken kräver planering och fysisk styrka. Korta vaktpasset 18-20 blir en prövning i mörker, men också mäktigt. Känner mig fullständigt trygg i båten, trots att vatten reser väggar runt mig, och horisonten försvunnit bakom enorma vågkammar. Min efterlängtade 8-timmmarsvila blir orolig i den rullande, sjungande båten – jag sover inte mycket. Min kropp är fysisk mycket påverkad redan, jag har mjölksyra i ben och armar och en stickande trötthet i varenda muskel. Att bära räddningsväst och säkerhetslina, som tillsammans väger 3 kilo, är bara det en bokstavlig börda. Att röra sig på båten kräver nu planering och ork.

ARC 2016

19 november


Sista dagen i Las Palmas. Båten börjar se sjöklar ut, undan för undan sjöstuvas och städas hon. Nya idéer om hur vi ska kunna säkra oss i salong och sittbrunn diskuteras – vi enas om att pröva spännband runt masten i salongen som löper upp i sittbrunnen. Gustav tillbringar mycket tid i sjömansstolen med att förstärka storseglet vid första spridaren. Jag och P går en sista sväng till Hiper Dino och köper bacon, svarta oliver, tomater och en sax. Jag fixar morgondagens lunch på couscous och grillad kyckling. P benar ur fettdrypande kycklingar och är kladdig upp till armbågarna. Sista duschen tar jag och L på eftermiddagen och kvällen börjar med båtmöte – skeppare Joakim ger oss väderleksutsikterna för morgondagen, vindar på mellan 5 och 12 m/s. Vi beslutar att gå söderut mot Kap Verde, där möjlighet finns att gå i hamn om så skulle behövas. Så en sista plastmugg öl tillsammans med 100-tals övriga deltagare på Sundowners och More Greys besättning avslutar på finare krog inne i Las Palmas i ett försök att göra av med skeppskassan. Det misslyckas – det blir en liten återbäring. När natten kryper närmare får jag hjälp av T med att få in pengar på mitt Yellow Brick-konto, så kanske, kanske kan jag lyckas maila från havet…det verkar dock osäkert. Att göra Facebook-inlägg är däremot möjligt, utan bilder. Mathias hemma i Eskilstuna lovar lägga in mina Facebook-texter i bloggen. Jag förbereder mig på att skriva dagbok och att publicera med bilder framme i Karibien. Nu känns det att vi är på väg. Jag känner mig förvånansvärt trygg med mina skeppskamrater och min skeppare.
Jag längtar ut nu.

More Grey
På väg in
Muelle Deportivo, Las Palmas

En dag

Jag har lagat mat, handlat mat, lagat mat. Jag har stått nere i ett båtkök i dagar, svettats i värmen från både spis och närhet till ekvatorn – nerstänkt med tomatsås och olivolja. Tvättar för hand, försöker hålla igen på klädbyten och inte samla på mig smutstvätt. Vi ville ut med egna båten på lördag, en dag före start, men hindras av planer på att dra om hela riggen, en nyupptäckt vattenläcka och ett skepparmöte mitt på dagen. Vi tänker nu att vi går ut tidigt söndag morgon, och ligger sedan först på startlinjen istället. Vi behöver träna, lära känna egna båten och segla ihop – för lite tid för det. Båten stuvad med 3/5 ton vatten på flaska, förutom 2×275 l i tankarna – hur fick vi in det? Frysen funkar illa, vi flyttar om det färdiglagade för att se till att allt slutligen fryser. Paniken och lättsinnet går hand i hand över bryggorna. Ikväll Farewell cocktailparty på Club Nautica, kort besök – orkar inte mingla. Tillbaka hemma på More Grey går några iväg till tvätt-o-maten med medskick från övriga i besättningen. L diskar de sista grytorna för dagen, T sitter vid datorn med båtens kommunikationssystem för att kunna avlasta skepparen. Lite dämpat – vad har vi kvar? Vad måste vi hinna? I övermorgon seglar vi. Vi seglar. Snart.

 

More Grey!

Så kom hon då in i Las Palmas, till slut, More Grey som ska bli vårt hem under ca 4 veckor. Snygg dam, och högst passande namngiven för att hysa ett gäng där över hälften är 60+. Unge first mate Gustav manövrerar in henne på bryggan längst ut mot utloppet. Nu ska allt testas och godkännas av ARC:s säkerhetsansvariga innan vi kan flytta in.

Den tandvärk jag landade med är delvis åtgärdad av skicklig canarisk tandläkare som tog emot akut – han lägger sista handen vid rotfyllning på torsdag – ”we have to make sure you can sail on sunday”. Jag funderar, på fullt allvar, på att göra doktor Castro till min tandläkare – prisnivån skulle göra det lönsamt t o m att ta planet till Gran Canaria för att gå till tandläkaren. Människor är för det mesta alldeles underbara!

Så också mina besättningskamrater – planering i matlag och vaktlag flyter fullständigt fritt från prestige och utan antydan till konflikt. Det känns som vi känt varandra länge. Åter visar det sig att världen är vänlig och välkomnande, åter och åter.

I morse ”tramptvättade” jag underbyxor och t-shirt i duschen genom att, samtidigt som jag tvålade in och sköljde av min egen kropp, trampar tvål och sköljvatten genom kläderna som jag står på. En extra genomsköljning, ner i plastpåse, tillbaka till båten och upp på mantåget. Förrådet av tips för hamn- och båtliv växer snabbt och tillfredställande. Runt omkring mig klättrar båtfolket runt i masterna – det har pågått hela dagen. Det ser ut som om det finns en tyst överenskommelse om att idag är ”kolla rigg”- dagen. Välsignat fri från tandvärk går tredje dagen i Las Palmas mot kväll – båtmöte och plockmiddag på båten väntar. Tacksam för livet nu.

 

Muelle Deportivo – Las Palmas

På plats, liksom hundratals andra seglare. Båtar i alla storlekar och nationaliteter, just nu chilenare på babords sida och engelsman på styrbords. Hela besättningen på plats sedan igår – nu saknar vi bara båten som blivit försenad från Kroatien. Vi väntar in More Grey under kvällen/natten, tillsvidare bor vi på systerbåten Lady Nor. Aktiviteterna i marinan avlöser varandra, dagarna behöver planeras, inser jag. Rädslan inför överfarten finns kvar, lever vidare långt inne i medvetandet, men tryggheten i att upptäcka en bra, och kompetent, besättning och skeppare har infunnit sig. Det är välsignat varmt, jag har slutat frysa. November kan ha flera ansikten.

Ännu ett tag

Från Kontoret...
Från Kontoret…

Imorgon flyger jag
från Stockholm till Las Palmas
med 16 kg i väskorna
hjärtat i halsgropen
och paniken som reskamrat
Jag har längtat länge
och jag längtar fortfarande
efter fri horisont

Efter värme, solsken
stjärnklara nätter
soluppgång och solnedgång
så banalt, så enkelt

Och jag hoppas att min resa
en gång för alla
befriar mig från den eviga rastlösheten
mitt behov av flykt
Nu vill jag stanna upp och möta mig själv
och dig

Ännu ett tag ska jag längta

...till Havet
…till Havet


 

Ärr

Skrapa emot
Skrapa emot

Jag dök från en pollare på den gamla ångbåtsbryggan
vid festplatsen i Timmernabben
Från högsta punkten
Bara jag – alltid vågat mest
Kände ett drag mot låret när jag klöv vattenlinjen
En rostig spik under ytan
Kom till ytan blödande från benet
Mitt första, det syns tydligt än

Mitt senaste går i armens riktning
Rakt över handryggen
En vass utlöpare på akterstaget
I våras, på en båt i Grekland.

Mellan dessa två – mina födslar.
Tre.

Ja. Ärren.