Nu dags att lämna en bit av själ och hjärta på Cuba, och vara närvarande i nästa resa. I början av maj sammanstrålar jag med 15 kvinnor i Aten, för en veckas segling i Medelhavet. Och ja, jag är djävligt ängslig för det. Passar jag in? Kommer jag att göra rätt för mig som besättning? Kommer jag att orka, ha den styrka som krävs? Jag längtar så. Ut på vatten, igen. Nyckfullt, oförutsägbart vatten som agerar som vinden vill – så skönt att inte kunna påverka, bara vara där. Följ mig! Det är en sorts trygghet i en, trots allt, oändlig värld.
