När tar en resa slut?

Karibiska havet dec 2016

Att komma hem visar sig vara den största utmaningen
På gränsen till utmattning
Möter förväntningar på en berättelse
Sammanhängande och kronologisk
Ledsen – den finns inte
i den formen

Det var väggar av vatten,
trögflytande timmar utan ljus.
Det var svidande salt,
och marelden var pölar av ljus i natthavet
hela vägen.
Det var mjukt mörker,
intensivt ljus över oändlig havsyta.
För själens stillhet
på en ständigt lutande durk.
För horisonten.

Nej, jag var aldrig rädd
Ja, jag har haft det bra
Tror jag

Jag vet
att vissa resor aldrig tar slut

För ankar, en em i december 2016

Nedräkning


Dag 16, måndag 5/12
Under tidig morgon, strax före gryning korsas vår kurs av ett fartyg. Kapten Joakim anropar, och får reda på att det är ett forskningsfartyg som letar olja, på väg till Trinidad. På frågan om de har någon diesel att avvara blir svaret nej. Ännu en het dag, med mycket svaga vindar. Vi silar den sista slatten av diesel ur tunnan genom ett par av mina strumpor, häller i tanken och har bränsle för ett par timmar till. Vi seglar dock ihärdigt under tidig em. Joakim prövar att montera spinnakerbommen så den håller ut gennakern. Vinden ger läns och vi prövar att saxa seglen. Det ger effekt ett tag, men långt ifrån tillräckligt. P delar med sig av julsånger från Spotify framförda av Pentatones, akapella. Underligt och vackert att sitta i solhettan i sittbrunnen mitt på havet och höra julmusik eka ut över Atlanten. F bjuder på spontandans till. Till slut drar vi igång motorn, som går drygt två timmar på dieselslatten innan den dör. Nu återstår bara diesel för tilläggning, generator och ev akutmanövrer. Vi har en kort stund till av stiltje – jag badar i havet från badstege, med säkerhetssele runt kroppen och en tamp fastsatt i den som D håller från däck. Vattnet är djupblått, salt och mycket varmt. Som på beställning ökar sedan vinden och blir väl seglingsbar. Vi gör 6-7 knop in i skymningen.

Dag 17, tisdag 6/12
Fyratimmarsvakterna suger långsamt musten ur mig. Att försöka få lite sömn mellan vakterna blir en huvudsysselsättning. Det är stekhett i båten, och arbetet med seglen på fördäck slamrar och hojtar någon meter ovanför min koj. Jag lider av bristen på vila, och ser konstiga saker på havet nattetid. Under dagen går kapten och övriga män på båten in i ett vetenskapligt förhållningssätt till trimning. Metodiskt prövas olika segelsättning, och instrumenten läses av. Det viktiga värdet är VMG – way made good. Den talar om när vi, med hänsyn tagen till fart och kurs, ligger som bäst i förhållande till målet St Lucia. Vi lyckas oväntat bra med saxade segel och spribom på genuan. Mot kvällen ökande vind och full fart i ett overkligt månljus från en liggande halvmåne.

Dag 18, onsdag 7/12
Nu är det snart över – min Atlantsegling. Vi passerar 300 NM kvar till mål under förmiddagen, och beräknar vara i Rodney Bay under fredag. När slutet börjar skönjas är det som om jag släpper fram min trötthet. Jag har ont i muskler och leder, lider av sömnbrist och är mycket trött. Det är dags att, under sista dygnet, svara på frågan om jag fick ut det jag ville. Jag avvaktar med att ge mig själv svar. På båten äger en liten kapplöpning inom More-flottan rum. More fun är i mål redan, som första More-båt, chartrad av rysk besättning. Vi tycks ligga som andra More-båt av de fem. Den racingsugna besättningen på Lia jagar oss, men vi tycks hålla avstånd med klassikern plattläns och saxade segel. Kapten Joakim är urnöjd med att det de andra sett som ”Stig-Helmerbåten” med en massa pensionärer, leder över ungdomarna. Vi är gripna av tävlingslusten och jublar över rapporter om att vi behåller vårt försprång. Ett litet psykologiskt krig pågår mellan skepparna, där vi i mailväxling mellan båtarna beskriver oss själva som båten med pensionärer som stannar till för bad och tar det lugnt. I verkligheten är vi helt upptagna med att maximera fart mot mål, och har ett ständigt öga på WMG.

Skeppsvardag

Tvätt

Dag 13, fredag 2/12
Gryningsvakten 04.00-08.00. Soluppgång. Mycket varm dag, dåligt med vind, motorgång. Jag tvättar, i saltvatten, första sköljningarna i havsvattnet, sista sköljen kostar jag på sötvatten. Hänger på mantåget, torrt på två timmar – luktar gott. Vi gör ett försök att segla med gennaker som vi ger upp, vinden dör igen. Motor, autopilot, umgänge i stekhet sittbrunn med drömmar om land. Vi nästan missar vinden, när den kommer. Runt fyra på eftermiddagen hissas gennaker igen, och vi gör plötsligt 8-10 knop. Alla lyckliga över det magiska seglet som tar oss fram så tyst, snabbt och nästan utan lutning.
Livet ombord präglas av rutiner och monotoni. Vakt, laga mat, äta, diska, sova – om och om igen. Middagen både lagas och äts i mörker, vilket känns underligt. För att inte störa vaktens mörkerseende används endast rött ljus efter skymning. Värmen i båten plågar de flesta. Vattnet som omger oss har nu en temperatur på 28 grader, och värmer effektivt våra små utrymmen. Trots att vi aldrig stänger luckan till sittbrunnen står luften stilla. Vi är nu på väg att passera nästa magiska gräns någon gång under kvällen – 900 NM kvar till St Lucia, 2/3 av den totalt 2700 NM långa överfarten avklarad. Fredagskvällen firas med en mugg rödvin till köttgrytan – i det röda ljuset från pannlamporna.

Dag 14, lördag 3/12
Tröstlös start på dygnet, nästan ingen vind och den lilla vind vi kan fånga för oss bort från kurs. 03.00 gippar vi, samtidigt med en lätt vindvridning och vindökning, och så gör vi fart på kurs. I vårt begränsade universum gör det oss närmast spralliga.
Dagen blir obarmhärtigt het, redan 8 på morgonen bränner däckets teak under fötterna. Vi masar oss fram i 3,5 knop för en smällande gennaker fram till två på eftermiddagen, då vi blir motorbåt igen, med minskande mängd diesel i tankarna. Kvällspasset kommer med vind, och segel.
Brun som en pepparkaka börjar jag bli, lagom till jul.

Dag 15, söndag 4/12
Vinden fortfarande tillräcklig, ökande under dagen. Vi har elransonering eftersom vi endast har en liten mängd diesel kvar i tankarna och generatorn körs bara i nödfall.
Vi räknar med ytterligare 5 dagar på havet. Jag längtar svårt efter land nu.

Halvvägs

Dag 11, onsdag 30/11
Soligt, stiltje. Saltvattendusch via kastrull och assistans av D. Halvvägsskål i cava klockan tio på morgonen. Efter lunch kommer vinden, under eftermiddagen god fart och 10-12 m/s. Vinden mojnar till 6 m/s under sen eftermiddag. Vi kör på det kvarvarande bränslet i tanken, och kapten har ångest över vad som finns i tunnan med ”marine diesel” och om han ska våga använda det. Jag funderar mycket över det sociala samspelet på båten, och min roll längst ner i hierarkin. Överst står de segelbåtskunniga männen, de som både kan segla och reparera – och som jag är så tacksam över att ha som besättningskamrater. De konkurrerar något stundtals, dock godmodigt, och samtalar mest med varandra, ofta om båtrelaterade frågor. Längst ner jag – inte särskilt båterfaren, muskelsvag i förhållande till manövrerande av den stora båten, ensam i min roll. Funderar mycket på om detta borde tacklas på något sätt och medan jag funderar går dagarna och jag gör ingenting. Jag är mitt i min Atlantresa, jag står i mötet med mig själv – precis som jag ville – och har nog inget behov av något ytterligare? Jag funderar vidare och känner ensamheten.

Dag 12, torsdag 1/12
Mitt vaktlag har frukost. Vi seglar sedan tidiga morgontimmarna med stark lutning. Vi har planerat bacon med äggröra. Det visar sig knepigt i överkant i det lutande krängande köket, och en skål med 12 knäckta ägg går i golvet och flyter segt och halt ut över salongsgolvet. Felbedömning av meny i förhållande till vind…
Förmiddagen präglas av kaptens vånda inför den diesel vi bärgat från lastfartyget i förrgår. Törs vi hälla den i tanken – tänk om hela motorn går sönder, tänk om vårt enda oljefilter sotar igen osv? Allt får sin lösning när D. får ringa ett samtal via satellit till en god vän, som både jobbat i maskin på båt och i oljedepå. Han ger klartecken och vi slangar över tunnans innehåll till tanken. Men än så länge seglar vi! Magiskt vacker kväll – helt klart för första gången, miljoner stjärnor och den leende, liggande månskäran, varmt. Vind 7-9 m/s, gennaker sätts, god fart.

En tunna diesel

En mack mitt i Atlanten
En tunna diesel

Dag 10, tisdag 29/11
Tidiga morgonvakten 04.00-08.00 innebär soluppgång över ett stilla hav, med långa rullande dyningar från gammal vind. Horisont i övermått. Närmast vindstilla. Under dagens motorgång får vi information om att stiltjen är utbredd, så gott som hela ARC-flottan är drabbad. Vi står inför att guppa fram under segel och komma mycket sent till St Lucia, eller att gå för motor för att komma ut i vind igen. Att vi tvingats lämna ifrån oss vår reservdiesel blir nu ett större problem än vi förutsett. Ett lastfartyg dyker upp på korsande kurs. Efter diverse skämt om att anropa och fråga efter diesel gör skeppare Joakim just det. Vi blir först mötta med misstänksamhet från det Panamaregistrerade lastfartyget, troligen för att vi inte kan identifieras via AIS. När vi kommer inom synhåll och de ser att vi faktiskt bara är en liten segelbåt ändrar de kurs och anropar, ”Sailboat, sailboat, we will give you a barrel of diesel”. Vi går upp jämsides det stora fartygets babordssida och får efter diverse manövrer en tunna diesel nedfirad, som vi gör fast i aktern. Lastfartygets kapten vill inte ha betalt, och vi vinkar och tjoar åt leende besättningsmän innan vi skiljs. Tunnan bärgas upp på akterdäck och surras. 200 l diesel! Nu börjar tveksamheten smyga sig på – kommer vår motor att funka med det som finns i tunnan? Är den tillräckligt ren? Vi beslutar köra vår egen återstående diesel över natten och pröva den nya under morgondagen. Vi konstaterar förtjust att vi lyckats tanka precis mitt i Atlanten.

200 l diesel bärgad

Dusch och diesel

Dag 7, lördag 26/11
Tidiga morgonvakten 04.00-08.00. Stjärnklart, stabil vind. Marelden har följt oss sedan Gran Canaria, dels som hoppande glödloppor i bog- och kölsvallet, dels som pölar av ljus i vågdalarna. Vattnet har oändligt många olika karaktärer. En rent plastisk massa, asfalt, lack eller lera. Alltid i olika gråa till svarta nyanser på ytan. Från min hyttventil på babordssidan, som ofta ligger under vattenlinjen, är vattnet klart turkost. Soluppgång mot slutet av vakten, svidande vacker segling. Dagen mulen och vår kurs för nordlig, vi kan inte gå lägre än 310 grader och St Lucia ligger på 250 grader. Diskussioner om gipp eller invänta vindvridning i kanten på det lågtryck vi ligger mitt i pågår. Vi gippar och går på kurs rätt mot St Lucia. Under eftermiddagen ”duschar” skepparen, T och jag genom att, iklädda badkläder och säkerhetslina, sätta oss på akterdäck och få saltvatten hällt över oss. Vattnet skopas upp ur kölsvallet med en avskuren petflaska. Vi upptäcker sedan att en av våra sex dieseldunkar, som förvaras tillsammans med stora delar av vårt vattenförråd, har läckt ut hela sitt innehåll. Dunkarna surras på däck, vattenflaskorna tvättas med diskmedel och stuvas om, dieseln sköljs ur det tidigare förrådet. Alla stinker diesel, vi skrattar gråtfärdigt åt eländet medan mörkret faller. Skepparen har telefonkontakt med övriga More-båtar som alla gett upp tävlandet för att undsätta Lady Nor, vars ryska besättning tappat rodret, möjligen efter kollision med val. Vi blir ditkallade så snart som möjligt för att lämna över all vår diesel…

Dag 8, söndag 27/11 – första advent
Hundvakt. Inte en båt i närheten på fyra timmar. 10-13 m/s, vågor. Tanken på att någon en sommardag på Nämndöfjärden plötsligt skulle utbrista ”titta, en båt!” är absurd. Här ute är det helt naturligt att ropa ”båt!” när ett segel skymtas vid horisonten, vilket orsakar förtjust aktivitet. Att inte ha haft sällskap ens via AIS under ett helt vaktpass känns underligt. Vi är verkligen ensamma. På morgonen får jag ett skov av min egen ensamhet. Livet ombord, där ett antal för varandra främmande människor ska dela stora påfrestningar på liten yta, är förstås något av ett socialt experiment. Alla sociala sammanhang har sin rangordning. På en båt står förstås de vana seglarna högst i kurs. Jag kände mycket tydligt av min plats som längst ner i ”hackordningen” denna morgon. Grät en skvätt, av tusen skäl och kanske minst av allt för min ensamhet i vårt lilla båtsamhälle. Fin dag, sol, lagom vindar – på väg att möta upp More-båtarna, vilket tvingar till kursändring bort från målet, igen. Sen eftermiddag kommer nya direktiv från skepparen, vi återtar i stort sett kurs mot St Lucia. Behovet av all vår diesel var tydligen inte helt akut? Dock överlämning under morgondagen. Kvällsvakten i nära stiltje, åskväder och squallmoln ska undvikas. Det magnifika åskvädrets pågår i tre timmar i norr. Autopilot.

Dag 9, måndag 28/11
Sover mycket gott i en stadig båt som stävar fram för motor. Vaknar till en solig dag med i stort totalt stiltje. Autopilot, nu enligt uppgift åter på väg att möta More-flottan för dieselöverlämning. Vi går för motor allt längre in i stiltjebältet, och förbrukar därmed vår egen diesel för att kunna lämna över vår reserv till skepparen på Lia of Sweden. Efter många timmar hittar vi Lia. Stämningen tryckt – vi tycker inte riktigt att vår segling utvecklats som vi trott, och stämningen mellan befälen på båtarna är svårtolkad. Vi lämnar snabbt över all vår diesel och ger oss därifrån med det vi har i tankarna, och en hemlig dunk vi behållit…Vi firar att vi gjort vår plikt och nu kan återuppta vår egen resa med glögg och pepparkakor i sittbrunnen. Stiltjen ligger runt oss, Atlanten är tidvis blank som en insjö – märkligt efter den första veckans sjögång.

Fisk och vågor

Dag 4, onsdag 23/11
Tidiga morgonvakten 04.00-08.00 ger fin segling, fortfarande höga vågor men vinden ligger stadigt från norr och båten rider fint på vattnet. Vindmätaren har dock slutat fungera under natten, så vi får läsa vindens riktning, och gissa dess hastighet efter eget huvud, vilket vållar en del problem på en så stor båt och ett så stort vatten. Inte ett fartyg finns inom åtminstone 12 NM enligt radarn – nu är vi ensamma. Vilar efter frukost, men kan inte somna. Sena em-vakten därefter, som förlängs med en timme då vi beslutat ställa tillbaka klockan en timme var tredje dag, för att ha karibisk tid när vi kommer fram. Stark vind med stora vågor hela dagen, under em mulnande och ökande vind. Vårt vaktpass har kulingstyrka i byarna, och ca 12 m/s. Stark sjögång, stora vågor. Jag har inte kraft att styra båten i jättevågorna, och måste lämna allt sånt till mina vaktkamrater. Under eftermiddagen ropar någon ”fisk!” – vi har napp på det spö som riggats i aktern. En magnifik guldmakrill dras upp, vikten uppskattas till 2 kg. Fileas direkt på däck, för att tillagas när vinden tillåter stekning. Kroppen helt slut, orkar inte äta middag. När jag vacklande i sjögången bokstavligen ramlar in i min hytt inser jag att jag glömt takventilen i vädringsläge. Varenda brottsjö som spolats över båten under dagen har läckt ner i min koj, som är genomsur. Vill gråta. Nästa pass vid midnatt.

Dag 5, torsdag 24/11
Hundvakten för andra gången – i högst betydligt tuffare väder. Kolsvart, vind 10-15 m/s, men båten gör inte mer än 8 knop i de höga, brytande sjöarna. Jag står större delen av passet och stirrar på radar alternativt AIS på den lilla skärmen bakom ratten. Känner till slut att fläckarna på radarn blir ett sorts Rorsach-test – vad ser jag egentligen? Vi har blivit varnade för att ett gäng jorden runt-seglande trimaraner ska dyka upp och korsa vår kurs i farter på 26 knop, men havet är lika soprent som tidigare. Fortfarande ensamma. Stupar i koj 04.15, somnar omedelbart.
Vaknar till lika hård vind, och lika höga vågor. Allt ska göras med en hand, ett ständigt tag om något stabilt är nödvändigt. Dock tycks vi nu ligga rakt på kurs mot St Lucia, för första gången.

Dag 6, fredag 25/11
Går av min vakt 00.00, och tänker mig 7 tim efterlängtad sömn. Lämnar min radarspaning till nästa vakt med en båt på ingång i korsande kurs. Det blir början på den stökigaste natten hittills. Vi håller på att kollidera i mörkret, och förstår då att vi inte längre syns på AIS. Blåsten och vågorna gör det nödvändigt med ett tredje rev i storen och revad genua. Arbetet på däck med detta i sjögången och mörkret utförs av Gustav. Det regnar kraftigt och länge under natten och på morgonen är hela salongen blöt och såphal. Radiotrafiken är intensiv under natten. När samtliga i besättningen vacklar omkring i en halkig och krängande båt och försöker få i sig kaffe, berättar skeppare Joakim att natten inneburit att den brittiska båten Noa förlist under oklara omständigheter, ingen besättning funnen, endast vrakrester. På en annan båt har kaptenen ramlat svårt och brutit armen. Beklämda går mitt vaktlag in på första morgonvakten. Det blåser runt 13 m/s och vågorna är höga och kommer från alla håll. Trött. Ledsen. Under kvällen hör vi dock att Noas besättning funnits, alla vid liv. Vågorna blir lite mer förutsägbara under eftermiddag och kväll, vinden ligger stabilt på 10-12 m/s och livet känns lite lugnare. Allt är relativt.

Ökande vind

Adios Gran Canaria

Dag 1, söndag 20/11
Blåsorkestern spelar vad någon så träffande kallar ”grisfestmusik”, kajen full av människor, hamninloppet fullt av båtar – både de som ska delta och de som bara vill vinka. Alla vinkar åt alla, kameror i allas händer. Starten blir lugn och vi har en lite inledande kappsegling mellan båtarna i cruisingklassen. Startföljet tunnas ut och mot eftermiddagens slut viker eskadern av åt olika håll beroende på val av rutt.
Vi har enats om en segling som troligtvis ger lite lugnare väder – vi går söderut mot Kap Verde. Gennakern är satt och farten den ger är förvånansvärt hög. Både vind och vågor är nådiga, och farten god.
Första nattens hundvakt, midnatt till klockan fyra på morgonen, gör mitt vaktlag. Det är en mycket speciell upplevelse att segla i nästan totalt mörker. AIS:en blir viktig för att upptäcka andra båtar, och jag märker att mina kunskaper om lanternföring i stort försvunnit sedan skepparexamen. Halvmånen tittar periodvis fram mellan molnen och havet blir overkligt vackert. Att styra segelbåt på natten enbart med hjälp av instrument visar sig oväntat svårt, även den känsliga gennakern vållar mig problem. Sover faktiskt några timmar i en lutande båt med smällande tampar och knakande skrov.

Dag 2, måndag 21/11
Vaknar vid 9-tiden till ett mycket stillsamt hav. Det är varmt och mycket svaga vindar. Vi jobbar med trimning av gennaker och storsegel för att hålla fart, men det går långsamt idag. Vi får delfinsällskap på eftermiddagen – en stor flock leker länge kring båten. Sen eftermiddag gippar vi och får lite bättre vind, vi gör 7-8 knop vilket är den medelfart vi måste hålla för att resan ska ta de 16 dagar vi hoppas. Eftermiddags- plus sen kvällsvakt idag – ännu en mörkersegling, med tidvis stiltje, tidvis friskare vindar.

Dag 3, tisdag 22/11
Vaknar ur en halvslummer av ett våldsamt skramlande i salongen. Tar mig upp i en våldsamt krängande båt och förstår att nu går innehållet i slarvigt säkrade skåp i golvet. Vinden, och våghöjden, har ökat rejält. Vi kommer in i ett bälte av squalls – små oväder, med starka, byiga vindar som i värsta fall når stormstyrka – och det blir ett mycket avancerat företag att röra sig i och på båten. Våghöjden ökar snabbt till ca 6 m och vi är ständigt säkrade med säkerhetslina i sittbrunnen. Att resa sig ur soffan i salongen för att ta sig fram till diskbänken kräver planering och fysisk styrka. Korta vaktpasset 18-20 blir en prövning i mörker, men också mäktigt. Känner mig fullständigt trygg i båten, trots att vatten reser väggar runt mig, och horisonten försvunnit bakom enorma vågkammar. Min efterlängtade 8-timmmarsvila blir orolig i den rullande, sjungande båten – jag sover inte mycket. Min kropp är fysisk mycket påverkad redan, jag har mjölksyra i ben och armar och en stickande trötthet i varenda muskel. Att bära räddningsväst och säkerhetslina, som tillsammans väger 3 kilo, är bara det en bokstavlig börda. Att röra sig på båten kräver nu planering och ork.

ARC 2016

19 november


Sista dagen i Las Palmas. Båten börjar se sjöklar ut, undan för undan sjöstuvas och städas hon. Nya idéer om hur vi ska kunna säkra oss i salong och sittbrunn diskuteras – vi enas om att pröva spännband runt masten i salongen som löper upp i sittbrunnen. Gustav tillbringar mycket tid i sjömansstolen med att förstärka storseglet vid första spridaren. Jag och P går en sista sväng till Hiper Dino och köper bacon, svarta oliver, tomater och en sax. Jag fixar morgondagens lunch på couscous och grillad kyckling. P benar ur fettdrypande kycklingar och är kladdig upp till armbågarna. Sista duschen tar jag och L på eftermiddagen och kvällen börjar med båtmöte – skeppare Joakim ger oss väderleksutsikterna för morgondagen, vindar på mellan 5 och 12 m/s. Vi beslutar att gå söderut mot Kap Verde, där möjlighet finns att gå i hamn om så skulle behövas. Så en sista plastmugg öl tillsammans med 100-tals övriga deltagare på Sundowners och More Greys besättning avslutar på finare krog inne i Las Palmas i ett försök att göra av med skeppskassan. Det misslyckas – det blir en liten återbäring. När natten kryper närmare får jag hjälp av T med att få in pengar på mitt Yellow Brick-konto, så kanske, kanske kan jag lyckas maila från havet…det verkar dock osäkert. Att göra Facebook-inlägg är däremot möjligt, utan bilder. Mathias hemma i Eskilstuna lovar lägga in mina Facebook-texter i bloggen. Jag förbereder mig på att skriva dagbok och att publicera med bilder framme i Karibien. Nu känns det att vi är på väg. Jag känner mig förvånansvärt trygg med mina skeppskamrater och min skeppare.
Jag längtar ut nu.

More Grey
På väg in
Muelle Deportivo, Las Palmas

En dag

Jag har lagat mat, handlat mat, lagat mat. Jag har stått nere i ett båtkök i dagar, svettats i värmen från både spis och närhet till ekvatorn – nerstänkt med tomatsås och olivolja. Tvättar för hand, försöker hålla igen på klädbyten och inte samla på mig smutstvätt. Vi ville ut med egna båten på lördag, en dag före start, men hindras av planer på att dra om hela riggen, en nyupptäckt vattenläcka och ett skepparmöte mitt på dagen. Vi tänker nu att vi går ut tidigt söndag morgon, och ligger sedan först på startlinjen istället. Vi behöver träna, lära känna egna båten och segla ihop – för lite tid för det. Båten stuvad med 3/5 ton vatten på flaska, förutom 2×275 l i tankarna – hur fick vi in det? Frysen funkar illa, vi flyttar om det färdiglagade för att se till att allt slutligen fryser. Paniken och lättsinnet går hand i hand över bryggorna. Ikväll Farewell cocktailparty på Club Nautica, kort besök – orkar inte mingla. Tillbaka hemma på More Grey går några iväg till tvätt-o-maten med medskick från övriga i besättningen. L diskar de sista grytorna för dagen, T sitter vid datorn med båtens kommunikationssystem för att kunna avlasta skepparen. Lite dämpat – vad har vi kvar? Vad måste vi hinna? I övermorgon seglar vi. Vi seglar. Snart.