Farmor och havet

Jag lever i ett universum av selfies som alla illustrerar det lyckade, lättsamma, och ibland avspänt och liksom anspråkslöst äventyrliga, livet. Det dokumenteras och delas noggrant och eftertänksamt. Ja, vi söker alla bekräftelse. Vi tror kanske att den kommer till oss om vi är lyckade, lyckliga, har lyckats. Kanske är det så. I den världen är jag en främmande fågel.

Timmernabben 1958
Timmernabben 1958

Jag vill flyga mot vinden. Jag vill visa upp ett liv med rädslor, ängslan och en hel del misslyckanden. Jag har en historia som handlar om att fortsätta försöka. Det har cirkulerat en berättelse i sociala medier som handlar om en sjuksköterska som länge vårdat människor som står inför sin egen död. Det påstås att hon ställt frågor till dem om vad de ångrar nu när det är för sent att göra något mer av livet. Att hon sedan gjort statistik av svaren. Kanske är berättelsen sann, kanske inte – jag vet bara att dem grep mig, och att jag inte vill ångra det jag inte gjorde.

60 år fyllda, med förödande tunga separationer i ryggsäcken, inser jag mycket klart att jag är inne i sista delen av mitt liv. Att större delen av livet faktiskt ligger bakom mig. Att jag har drömmar jag aldrig lyft en hand för att göra verklighet av. Och att jag troligen kommer att sörja om jag inte ens försöker.

Det är inga storslagna drömmar, men de är mina. De innehåller alla fria vidder, horisont. Havet är alltid närvarande. Nu lämnar jag plikt och anpassning – nu är mitt liv mitt. Följ mig gärna.