Brist

Jag definierar mig nu som brist.
Min oro är brist på förtroende,
min misstänksamhet är brist på tillit,
min kärlek är brist på avstånd,
min gudlöshet är brist på ande
min snabbhet är brist på eftertanke
min ilska är brist på lyssnande
min längtan är brist på tålamod.
Visst kunde jag vara en bättre
människa – och sämre.

Jag är Brist.
Jag är allt det som kan vara Människa.

När tar en resa slut?

Karibiska havet dec 2016

Att komma hem visar sig vara den största utmaningen
På gränsen till utmattning
Möter förväntningar på en berättelse
Sammanhängande och kronologisk
Ledsen – den finns inte
i den formen

Det var väggar av vatten,
trögflytande timmar utan ljus.
Det var svidande salt,
och marelden var pölar av ljus i natthavet
hela vägen.
Det var mjukt mörker,
intensivt ljus över oändlig havsyta.
För själens stillhet
på en ständigt lutande durk.
För horisonten.

Nej, jag var aldrig rädd
Ja, jag har haft det bra
Tror jag

Jag vet
att vissa resor aldrig tar slut

För ankar, en em i december 2016

I mål

Soluppgång för sista gången

Dag 19-20, torsdag 8/12 och fredag 9/12
Sista dygnet inleds, tror vi. Vi börjar spana efter land långt innan det är rimligt att kunna skymta fast mark. Vi seglar fint i plattläns med saxade segel. Dagen kryper fram, vi är tystare än tidigare. Jag kostar på mig en sötvattentvätt av mitt hår och min såriga hårbotten. Lätt molnighet, mycket varmt och fuktigt. Framåt kvällen får vi en magnifik mångata som sträcker sig rakt in i inloppet till St Lucia och vi ser land – ljusen från Martinique når oss först. ”Welcome to France” pingar in i våra mobiler, från Martinique. Vi väntar oss en fin insegling i mål. Det är då vädret slår om radikalt. Squallsen radar upp sig, regnet kommer, mörkret faller och vi får möte med lastfartyg som inte kan se oss. Ösregn och starka vindar kommer och går, natten är riktigt svart. Kapten är upptagen med radiokontakt för att uppmärksamma fartygen i farleden på att vi finns. I inloppet till Rodney Bay på St Lucia rundar vi Penguin Island och tar kontakt med ARC-ledningen för att annonsera målgång. Målfartyget registrerar vår ankomst till 03.19 på fredagsmorgonen. Genomblåsta och genomblöta lägger vi till och tas emot av besättningen på Lia som lagt till 25 min tidigare. En ung kille i rastafrisyr dyker upp i mörkret på bryggan med en bricka rompunsch, en fruktkorg och ytterligare en helflaska rom. Vi dricker champagne- och romfrukost i sittbrunnen. När solen gått upp blir det dusch – sååå obeskrivligt skönt! – och en lite mer näringsriktig frukost på ett tidigt öppet fik i marinan.
Vi har genomfört en Atlantöversegling.

Ärr

Skrapa emot
Skrapa emot

Jag dök från en pollare på den gamla ångbåtsbryggan
vid festplatsen i Timmernabben
Från högsta punkten
Bara jag – alltid vågat mest
Kände ett drag mot låret när jag klöv vattenlinjen
En rostig spik under ytan
Kom till ytan blödande från benet
Mitt första, det syns tydligt än

Mitt senaste går i armens riktning
Rakt över handryggen
En vass utlöpare på akterstaget
I våras, på en båt i Grekland.

Mellan dessa två – mina födslar.
Tre.

Ja. Ärren.

Ett enda dyk

Det river och sliter
i det jag brukar tänka på som själen
mellan hjärta och kön

Nyfors 161011
Nyfors 161011

Någonting därinne driver mig bort

mot det okända, det oupplevda
och jag är, ärligt talat, trött

Längtar att en gång få uppleva stillnad
ett själens bleke
ett enda dyk
ner i tystnaden
omfamnad av det som dämpar
vara välkommen där

Bara det. Allt det.
Lite själsro.
Fåfängt.

Rak rygg

4 centimeter
4 centimeter

söndagspromenad länge
om kärlek och undvikande
sover illa, tid över måndag morgon
lång promenad i mörker
om närhet och flykt
dålig hållning jag vet
bearbetas bäst med hög klack
har jag hört
svårt fly bokstavligen
inte med de här klackarna nej
rakryggad in på jobbet
många
gillar mitt galna tilltag
att segla fast jag inte kan
med rak rygg från kontoret känner
vänster menisk tagit stryk ordentligt
Fan också

nu läker bara ett rullande däck