Jag tog betyget i simhopp i min guldmagister med tyska hoppet i pik, om minnet inte lurar mig. Det innebär att man hoppar ut baklänges, fäller ihop kroppen i höften så fingrar rör tår, fäller ut sig igen och slår i vattnet fullt uträtad med ryggen mot fast grund – om kroppen minns rätt. Där är jag nu.
Jag är mitt i hoppet, min näsa är inkilad mellan mina knän, i trygghet och utan vidvinkel, och jag vet att jag nu måste räta ut kroppen – för att inte slå mig hårt i nedslaget mot vattenytan.
Jag tvekar, men vet att alternativet inte finns. Jag har hoppat och ska tas emot av ett vatten.
Jag ska landa mjukt i ett världshav av människor.
Jag ska möta dem – de ska möta mig. Låt min, möjligen naiva, tro på den vänliga, välkomnande människan leva och leva igen.
Alternativet gör ont – det vet den som slutligen tog guldmagistern med tre betyg i simhopp.
söndagspromenad länge
om kärlek och undvikande
sover illa, tid över måndag morgon
lång promenad i mörker
om närhet och flykt
dålig hållning jag vet
bearbetas bäst med hög klack
har jag hört
svårt fly bokstavligen
inte med de här klackarna nej
rakryggad in på jobbet
många
gillar mitt galna tilltag
att segla fast jag inte kan
med rak rygg från kontoret känner
vänster menisk tagit stryk ordentligt
Fan också
När börjar en resa?
När jag börjar drömma?
I så fall var det många år sedan den här resan började, med en lapp på kylskåpsdörren.
När jag börjar planera?
I så fall tog allt fart på en arbetsplats, där min frihetskänsla blev särskilt stark och där vatten fanns utanför vartenda fönster…
När resan är beställd?
I juni, efter samtal med såväl blivande som tidigare skeppare (”naturligtvis håller du måttet” skrev hon, min förebild bland skeppare) ringde jag och sa att jag följer med.
När man träffar sina reskamrater?
För några veckor sedan satt vi i Stockholm och fick en första titt på varandra, och en första genomgång av vad resan kommer att innehålla.
Vid vilket tillfälle jag än började resa – nu är jag på väg.
Som alltid känner jag mig mycket ensam i förberedelser och föreställningar om resan. Går ett varv genom mig själv och frågar igen – varför gör du det?
För länge sedan – 35-40 år sedan, kanske – hade jag en period när jag reste ensam. Jag minns att det liksom var på prov – står jag ut med mig själv, är det här vad jag vill? Svaret blev nej.
Nu är jag åter där, sedan några år tillbaka. Jag reser ensam. Det plågar mig alltid, i förberedelser och planering. När avgångstid närmar sig kan jag drabbas av ren ångest över att inte ha någon att luta mig mot. Katastrofscenarios spelas upp i mig, jag vill inte längre åka.
Så, på någon flygplats, ses vi – några stycken. Jag får en kopp kaffe med någon jag aldrig träffat. Och allt blir lugnt.
Jag blir åter och åter påmind om att världen befolkas av vänliga, intressanta människor och möjliga vänner.
Så också nu? Det här är större än alla tidigare sammanhang jag varit ensam i, 300 båtar med besättningar av alla nationaliteter. Tänker att jag behöver skapa ett mikrokosmos runt mig själv. Några nya kamrater som finns lite närmare. Så kan jag möta ett närmast oändligt makrokosmos.
Åh, snart, snart reser jag – igen.
Mörker omfamnar kroppar, hukande med blicken i mark
Gnistrande klar ensamhet
Lojal endast med sig själv
Jag föddes och födde in i höst
dig, vars kind jag aldrig mer kan smeka
Jag köper en svindyr kavaj
och tänker att
elegans kan vara en sorts tröst
Jag har åter och åter
dragit fel slutsats
Jag får åter och åter
förlåta mig själv
Jag gör det
Jag förlåter hela mänskligheten
här och nu, som om jag vore jesus
Medan skymning kryper inpå, som en trygghet
Ett löfte om att höst alltid
tar hand om de sina
Ge sig iväg. Hastigt – nu.
Råbocken jag stött på, på en meters avstånd – tre gånger.
Vi ser intensivt på varandra i tre långa sekunder, sedan viker han
nittio grader
och löper iväg snabb som vinden.
Jag står kvar i ytterligare fem sekunder, sedan viker jag
hundraåttio grader
och allt är över. Utan aggression,
till ömsesidig förundran.
Sagolikt, så utan jämförelse.
Motljuset i hans krona
det vackraste jag sett –
jag flyr.
Skickligt handhavande av fartyg,
tillfredställande och tryggt
Liv, liv. Jag andas.
Tacksam för det jag får uppleva
glad över vinden och vattnet
så förundrad över mötet
lättheten och krånglet
en resa genom allt det
jag till slut blev
en njutning och ett motstånd
ett varande som duger
Nöjd
Lycklig, ville jag säga
men det sa jag inte
och jag vet varför
och jag berättar inte det heller
Dina händer, mina
det räcker – långt
ut på havet, mot horisonten
Vad jag nu minns av min ungdom?
Så minns jag att jag tänkte
om många andra
att de var idioter, okunniga
Idag – är jag sams med mänskligheten
Tänker fortfarande på oss som idioter,
inkluderar mig själv
Och älskar oss alla
Älskade, korkade, obildade mänsklighet
Ni är alla mitt hem –
Och bättre än så här blir vi
med tiden
Alla, alltid
Mitt hem – min kärlek, mitt ansvar
Ute på fjärdarna, igen
stark vind, ofta
skönt
den långsamma kryssen
med den iskalla fartvinden
den snabba slören, när vi
klär av oss
En sista natt
ensam i båten
sov med utrymme för benen
i kaptenshytten
Fantiserade, drömde
om båten som en bostad
Längtar ut på vattnet
ständigt, alltid – nu
Kvällssol i natthamn
Tre veckor på mark
-sedan vatten, åter – längtar
I väntan på att oväder ska dra förbiSkeppare FredrikStormfock och ett rev i storseglet
