Korta resor är också resor.
Att resa handlar mindre om avstånd, sträcka, än om själva resandet. Att segla handlar om kroppen, elementen, tystnaden eller högljudda vindar och vågor, horisonten. I sommar gör jag några nedslag i Stockholms skärgård, ytterst ute där havet tar vid. Så får jag min obegränsade sikt, min vila – min kärlek till vatten tillfredställd. Det är vägen som gör mödan värd, eller hur?
…sail the Atlantic before I die…har det stått på en handtextad lapp på mitt kylskåp i många år. Jag gör det nu. Jag är fullständigt vettskrämd, och fullständigt euforisk. Idag betalade jag del av resan. Jag tänker att jag är en galen kvinna, och en lycklig människa. Det jag känner är svårt att uttrycka. Mina känslor behöver komma i kapp mina tankar – snart.
Den skrivande handen
den diktande hjärnan
den ömkliga kroppen
den brinnande längtan.
Det som finns, det som är och
det som komma ska.
Det som är kvar
till slut, till glädje.
Åldras
äntligen finna sig fri
från konventioner
grupptillhörighetens tyranni
pappas åsikter, konsumismen, prestigen.
Tänka och känna alldeles själv,
och klara av det.
I frihet, frihet
veta! att detta är det liv
jag alltid viljat ha.
Nu.
Viljan.
Jag har en märklig känsla i själen
en underton som uthålligt ligger kvar –
en trygghet, om du vill.
En oro.
En uppmaning att ge mig iväg
för att känslan gör mig trygg
och för att jag vågar.
Känslan av att vara önskad
till och med efterlängtad.
En mycket, mycket märklig känsla.
Vem är du – du som längtar?
Jag kommer.
Över och genom vatten,
jag kommer.
Som så oändligt många gånger förr,
ett helt långt liv där tåget varit
så självklart som transport
från här till där
Idag mot tröst, vin, sommarkaj, och
alldeles självklar närhet
Tillfreds med min längtan
Tillfreds i tågets rytm
I fred och vapenvila med mig själv
Allt vill jag – inget mer önskar jag
Nu, bara nu, bara
Åter är det sommar i Nyfors
Igår kväll ringde min kurdiska grannfru på
När jag öppnar sträcker hon fram
en korg med varmt, nybakat bröd och frågar
”trivs du här”, omtänksamt, intresserat
Jag trivs – i mitt hus, på min gata
i mitt Nyfors
I min mataffär frågar tjejen i kassan
”vill du ha kvittot?”
och när jag, som alltid, skakar på huvudet säger hon
”skojade bara, vet jag väl”
På mina tidiga promenader genom staden
är jag aldrig ensam
Funderar som vanligt över livet för mannen med asiatiskt ursprung
som alltid sitter på den låga muren som kantar gatan,
hur tidigt jag än är ute
jag tror att han sover mindre än jag
Tvåhundra meter österut
ligger en av stadens trevligaste krogar –
min kvarterskrog, Biografbaren ger mig vin och sällskap
Nedanför mitt fönster finns mjukgjord yta för basketspel
Många kvällar glömmer de unga männen bort tiden,
och jag ligger sömnlös och lyssnar till det rytmiska ljudet
av skickligt dribblade bollar
Till slut drar jag på mig byxor och tröja
tar trappan ner, förbi den kopplade hunden, kliver in på planen
och säger
”ni vet, jag kan inte somna när ni spelar”
Jag får tusen ursäkter, tusen,
och de unga männen tar sina hundar och går –
”förlåt, vi glömde tiden”.
I Nyfors är jag
aldrig ensam
alltid välkommen
mött med respekt
Nästan alltid, hela tiden, faktiskt
Och som då och då
när jag måste ut och bort
går tågen där alldeles runt hörnet, bara
Nyfors och Världen – hemma
Febern har gått ner
Frossan och kallsvettningarna
börjat ge sig
Tungandad fortfarande
men får luft nu
Syresatt
Övertygelsen om att det var nu
jag skulle dö
har ersatts av troheten till livet
än en gång
Livsviljan rullar
som oceanerna
väldiga dyningarnas
toppar och dalar
Kanske är jag bara sjösjuk?
När skammen åter knackar på
visar det sig att huden är för tunn
Det skydd jag inbillat mig ha
är just bara – inbillning
en fantasi om att vara förbi
En tanke som kommer
på skam
Livet är ett och helt
blir min skamsna insikt
och jag älskar det
skäms inte ett uns för just det
Jag vet att jag är snål,
med orden.
Alldeles nyss slösade jag.
Det blev inte bra,
trots ålder och erfarenhet.
Jag vågar inte
Jag kan – tro mig.
Orden är mina,
lyder mig.
Förlåt mig.
Jag kommer ge tillbaka
alldeles strax kommer orden
Bara kanske inte de
du förtjänar att höra
Du är en bra man
glöm det aldrig
Jag skulle kunna säga
mycket mer
Men det gör jag inte
Förlåt mig för det
och allt annat
jag inte gör och
inte säger
Jag drar efter andan
Jag andas in
Dag 6, Hydra-Lavrion
Sista etappen, 40 NM. Utanför Hydra möter delfiner, simmar med, leker kring fören. Fin dag, svaga vindar dock. Vi går för motor och seglar omväxlande för att hinna tillbaka till hemmahamn i tid. Nattens kulingvindar ligger kvar i långa, sugande dyningar. Några av oss känner av sjösjuka när rullningarna är som kraftigast. Vi ankrar för bad och återhämtning. Jag flyter stilla under eftermiddagssolen, svidande salt i ögon och på läppar. Världen och livet har återigen visat sig från sin bästa sida, och bekräftat min övertygelse att människor oftast är spännande, roliga, välkomnande och härliga att lära känna. Havet är en nåd, som alltid.
Tillbaka i Lavrion försöker Sankt Annas besättning göra av med skeppskassan med gemensam middag. Alla smårätter matsedeln rymmer beställs in, tillsammans med öl, vin och ouzo. Vi lyckas trots överdådet inte bli av kassan – det blir återbäring.