Författare: Kerstin

Mil efter mil genom det kubanska landskapet. Motorväg, trefilig i båda riktningar. Vi är bitvis nästan ensamma på vägen, trots att det är onsdag och klockan är tre på eftermiddagen. En nästan overklig upplevelse av en trafikled i 20:e århundradet. Beläggningen är mycket sliten, och färden är obekvämt skumpig. De stora kratrar i vägbanan som vi mött på mindre vägar saknas dock här.
Vi möter, eller kör om, en eller annan 50-tals amerikanare, ”oldtimer”, och några osannolikt lappade och hemmabyggda lastbilar med minst 60 år på nacken i original. Och plötsligt, helt obegripligt, kommer en blänkande Hyndai upp bakifrån, kör om och försvinner framför oss. Vem äger den? Enligt uppgift kostar en ny Peugot idag på Cuba 500-700 tkr och är helt otänkbart utom räckhåll för kubaner.
I de mer lantliga regioner vi åker igenom används innersta filen av små lappade kärror dragna av magra hästkrakar, med två eller tre personer i kärran. Det är hittills det vanligast förekommande fordonet på motorvägen långa sträckor.
Människor och djur korsar gående, i maklig takt, de sex filerna var som helst i närheten av bebyggelse.
Busstrafik mellan städer på ön är ovanligt eller saknas – kvalitén på bussarna håller helt enkelt inte för långa resor och drivmedel saknas ofta. Jag ser människor som överallt i anslutning till bebyggelse står vid vägkanten och sträcker ut…nej inte tummen – sedlar. Att ta upp passagerare är en av de bilägande kubanernas inkomstkällor. Lastbilsförare tar upp många. De erbjuds plats på flaket när lasten är levererad och plats finns. En motorväg – en paradox.
Och till sist. Rakt in i nutidshistorien. Karibiska havet och Grisbukten.

Det här med Internet är en snårig historia på Cuba. Accesspunkter för nätåtkomst finns på offentliga platser i städerna, t ex ett centralt beläget torg eller en huvudgata. Där samlas framförallt unga människor för att surfa, söka och kommunicera digitalt. De sitter i klungor på trottoarkanter och bänkar och använder sina paddor och mobiler. Även hotellen erbjuder, i bästa fall, åtkomst. Det innebär att även trottoaren utanför hotellen, och lobbyn, är fulla av surfande ungdomar under eftermiddagar och kvällar.
Nätåtkomst administreras av staten, vilket innebär att du loggar in på en hemsida för att få tillgång till Internet. Inloggningsuppgifter får du via ett kort du köper där både användarnamn och lösen består av 12 unika siffror. För motsvarande 20 kr har du tillgång till Internet sammanlagt en timme. Kortet gäller en månad från inköp. Nästa gång du handlar en timme får du nya inloggningsuppgifter.
Internet är utan begränsningar för kubaner, men du måste legitimera dig när du köper inloggning – vilket innebär att dina rörelser på nätet är spårbara och knutna till dig. Kubaner är därför mycket försiktiga med vilka sidor de besöker.
Det är också svårigheter att faktiskt kunna logga in – rätt ofta funkar det bara inte trots att man ställt sig i rätt hörn av lobbyn, där signalen brukar funka…i receptionen får du en axelryckning och ett ”försök senare”. Men läser du det här har jag lyckats denna gång!
Bor två nätter i Valle de Vinales på öns västra sida. Naturen är hänförande vacker. Utsikten från balkongen är en nåd. Alldeles nu har jag tagit några simtag i Atlanten, just här turkosblå, med vit sand under fötterna. Det är 26 grader i skuggan och 24 i havet. Det är läkande och vemodigt. Det är Cuba.

Havanna är allt jag föreställt mig och liknar inget jag kunnat föreställa mig. Det är precis så förfallet och så vackert som bara en åldrad skönhet kan vara. Skönheten förstummar mig närmast. Är förälskad. Och irriterad…jag har köat mig in i landet, och fortsätter att köa mig igenom allt, allt, allt. Det går långsamt, och det mesta är obegripligt petnoga eller bara obegripligt i största allmänhet. ”Well, you wanted to see Cuba before i changes – and that is what you do”, säger Alexis. Han har så rätt.

Min Cuba-resa har börjat. Mitt visum skickades till fel adress och försvann. Intyget från försäkringsbolaget – det s k ”Rysslandsintyget” – har ännu inte dykt upp på dörrmattan. Jag har gett bort mina sommarkläder när jag flyttade, mina T-shirts har stora hål – pälsängern har haft fest i mina byrålådor. Saknar min gamla självbild, hade aldrig erkänt att detta oroar mig – då. Idag är jag öppet svartsynt och är så djävla ängslig…Tänk om man bara kunde, liksom plötsligt, sitta på en parkbänk i Havanna. Längtar dit, sedan mycket länge – och vill helst bli kvar i min fåtölj på Nyforsgatan, nej. Åh, resfeber – hej.