Det här med kollektivet…Att vi är sociala varelser, vars hela liv är beroende av att ingå i ett sammanhang. Jag har levt med vänsterns samhällsbygge, och jag har sett det nedmonteras. Bit för bit – av ideologiska skäl, och med oerhört effektiv retorik. En retorik som har byggt på iden om att vi alla är oss själva närmast. Jag är långt ifrån säker på att det är så.
Jag är tvärtom närmast övertygad om att vi är helt beroende av att få bry oss om andra. Att empatin och altruismen är det som ger verklig tillfredställelse till människan. Utvecklingen i västvärlden de senaste 25-30 åren har bara handlat om dig, dig, dig – din plånbok, din familj, ditt land, din kultur – i den ordningen. Känner du igen dig? Jag gör det inte. Jag är mycket mer än så. Jag kan leva mig in i andra människors liv och känslor, åsikter och utveckling. Jag kan, och jag gör det. Och människor kan komma varifrån som helst i världen – det går ändå. Jag tar ansvar för det. För kollektivet människan, för kollektivet staten, för kollektivet staden, för kollektivet skolan, för kollektivet gruppen. Det kräver lite – att jag ser fler behov än mina egna, eller mina egna barns, t ex. Att jag tror på att se till andras behov är en viktig del av livet. Nödvändig, faktiskt. Vad händer med oss nu? Samhället som en supermarket för konsumenter, för kunder – för individer. Jag, jag, jag. Vill gärna, i all ödmjukhet, viska: vi, vi, vi…förlåt, men så tänker – nej, känner! – vi.
