Jag har levt med bilder större delen av mitt liv – egna och andras. Jag har målat, fotograferat och älskat Miro och Kandinsky. En sen kväll 2012 fick jag min första impuls att skriva om något som berört mig starkt. En helt överraskande känsla infann sig under skrivandet. Något som liknade glädje, lättnad, utmaning, kontakt eller möjligen förståelse. Jag fortsätter skriva.
Mörker omfamnar kroppar, hukande med blicken i mark
Gnistrande klar ensamhet
Lojal endast med sig själv
Jag föddes och födde in i höst
dig, vars kind jag aldrig mer kan smeka
Jag köper en svindyr kavaj
och tänker att
elegans kan vara en sorts tröst
Jag har åter och åter
dragit fel slutsats
Jag får åter och åter
förlåta mig själv
Jag gör det
Jag förlåter hela mänskligheten
här och nu, som om jag vore jesus
Medan skymning kryper inpå, som en trygghet
Ett löfte om att höst alltid
tar hand om de sina
Ge sig iväg. Hastigt – nu.
Råbocken jag stött på, på en meters avstånd – tre gånger.
Vi ser intensivt på varandra i tre långa sekunder, sedan viker han
nittio grader
och löper iväg snabb som vinden.
Jag står kvar i ytterligare fem sekunder, sedan viker jag
hundraåttio grader
och allt är över. Utan aggression,
till ömsesidig förundran.
Sagolikt, så utan jämförelse.
Motljuset i hans krona
det vackraste jag sett –
jag flyr.
Vad jag nu minns av min ungdom?
Så minns jag att jag tänkte
om många andra
att de var idioter, okunniga
Idag – är jag sams med mänskligheten
Tänker fortfarande på oss som idioter,
inkluderar mig själv
Och älskar oss alla
Älskade, korkade, obildade mänsklighet
Ni är alla mitt hem –
Och bättre än så här blir vi
med tiden
Alla, alltid
Mitt hem – min kärlek, mitt ansvar
den diktande hjärnan
den ömkliga kroppen
den brinnande längtan.
Det som finns, det som är och
det som komma ska.
Det som är kvar
till slut, till glädje.
Åldras
äntligen finna sig fri
från konventioner
grupptillhörighetens tyranni
pappas åsikter, konsumismen, prestigen.
Tänka och känna alldeles själv,
och klara av det.
I frihet, frihet
veta! att detta är det liv
jag alltid viljat ha.
Nu.
Viljan.
en underton som uthålligt ligger kvar –
en trygghet, om du vill.
En oro.
En uppmaning att ge mig iväg
för att känslan gör mig trygg
och för att jag vågar.
Känslan av att vara önskad
till och med efterlängtad.
En mycket, mycket märklig känsla.
Vem är du – du som längtar?
Jag kommer.
Över och genom vatten,
jag kommer.
Som så oändligt många gånger förr,
ett helt långt liv där tåget varit
så självklart som transport
från här till där
Idag mot tröst, vin, sommarkaj, och
alldeles självklar närhet
Tillfreds med min längtan
Tillfreds i tågets rytm
I fred och vapenvila med mig själv
Allt vill jag – inget mer önskar jag
Nu, bara nu, bara
Åter är det sommar i Nyfors
Igår kväll ringde min kurdiska grannfru på
När jag öppnar sträcker hon fram
en korg med varmt, nybakat bröd och frågar
”trivs du här”, omtänksamt, intresserat
Jag trivs – i mitt hus, på min gata
i mitt Nyfors
I min mataffär frågar tjejen i kassan
”vill du ha kvittot?”
och när jag, som alltid, skakar på huvudet säger hon
”skojade bara, vet jag väl”
På mina tidiga promenader genom staden
är jag aldrig ensam
Funderar som vanligt över livet för mannen med asiatiskt ursprung
som alltid sitter på den låga muren som kantar gatan,
hur tidigt jag än är ute
jag tror att han sover mindre än jag
Tvåhundra meter österut
ligger en av stadens trevligaste krogar –
min kvarterskrog, Biografbaren ger mig vin och sällskap
Nedanför mitt fönster finns mjukgjord yta för basketspel
Många kvällar glömmer de unga männen bort tiden,
och jag ligger sömnlös och lyssnar till det rytmiska ljudet
av skickligt dribblade bollar
Till slut drar jag på mig byxor och tröja
tar trappan ner, förbi den kopplade hunden, kliver in på planen
och säger
”ni vet, jag kan inte somna när ni spelar”
Jag får tusen ursäkter, tusen,
och de unga männen tar sina hundar och går –
”förlåt, vi glömde tiden”.
I Nyfors är jag
aldrig ensam
alltid välkommen
mött med respekt
Nästan alltid, hela tiden, faktiskt
Nyfors 160528
Och som då och då
när jag måste ut och bort
går tågen där alldeles runt hörnet, bara
Nyfors och Världen – hemma
Febern har gått ner
Frossan och kallsvettningarna
börjat ge sig
Tungandad fortfarande
men får luft nu
Syresatt
Övertygelsen om att det var nu
jag skulle dö
har ersatts av troheten till livet
än en gång
Livsviljan rullar
som oceanerna
väldiga dyningarnas
toppar och dalar
Kanske är jag bara sjösjuk?
När skammen åter knackar på
visar det sig att huden är för tunn
Det skydd jag inbillat mig ha
är just bara – inbillning
en fantasi om att vara förbi
En tanke som kommer
på skam
Livet är ett och helt
blir min skamsna insikt
och jag älskar det
skäms inte ett uns för just det
