Kategori: Bara ord

Jag stiger ut ur din bil
jag går bort från den
jag vet att du ser efter mig

jag vet att min rygg
i det ögonblicket
Är mycket, mycket vacker

Flyttstäda
Kaffefläckar
Rödvinsränder
Strumpludd
Något länge saknat
Decemberskymning över tomma golv
Stela fingrar om fönstertrasan
Minusgrader

Det som blev
Och det som inte

Och det är nyårsafton, igen

Jag kör nattbuss
mellan tull och något -måla, -berg eller -mosse.
Jag kör en buss full av människor:
en blev förhindrad
en tvivlade på hela idén
en hittade på en bra ursäkt
en valde något annat
en bara försvann
en skulle aldrig kommit ändå
en blev rädd i sista minuten
en ville så gärna men fanns någon annanstans
en trodde att det var fullbokat
En tom buss är lång och väger inte tillräckligt,
har lite för dålig väghållning,
den skramlar, knakar och gnisslar,
far i vindbyarna,
tar kurvor på svaj.
Jag kör nattbuss
och pratar strunt för mig själv.

Ingen gryning
Ännu vinter
Vakna timmar
Smärta väcker
Vänner i sorg
Egen besatthet
Lösenordet bortglömt
Minnet sysslar med sitt
Som alltid
Som tidsfördriv
Som om.

Enmansbolag – egen firma:
Resande i liv.
Kontraktet är skrivet.
Oavsett.
Allt.
Punktering? Vidare på tre hjul,
om än något ostadigt, kroppen mjuk
följer rörelsen – vägen, vågen
Hoppa av?
På någon väl vald plats.
Vid någon väl vald tid.
Bryt kontraktet – ett alternativ
som kan orsaka oreda
Kontraktsbrott…inte tillåtet.
Och om ändå, lite försiktigt?
Vem vet?
Ett annat liv, en ny överenskommelse.
Längtar dit.

Det här med kollektivet…Att vi är sociala varelser, vars hela liv är beroende av att ingå i ett sammanhang. Jag har levt med vänsterns samhällsbygge, och jag har sett det nedmonteras. Bit för bit – av ideologiska skäl, och med oerhört effektiv retorik. En retorik som har byggt på iden om att vi alla är oss själva närmast. Jag är långt ifrån säker på att det är så.

Jag är tvärtom närmast övertygad om att vi är helt beroende av att få bry oss om andra. Att empatin och altruismen är det som ger verklig tillfredställelse till människan. Utvecklingen i västvärlden de senaste 25-30 åren har bara handlat om dig, dig, dig – din plånbok, din familj, ditt land, din kultur – i den ordningen. Känner du igen dig? Jag gör det inte. Jag är mycket mer än så. Jag kan leva mig in i andra människors liv och känslor, åsikter och utveckling. Jag kan, och jag gör det. Och människor kan komma varifrån som helst i världen – det går ändå. Jag tar ansvar för det. För kollektivet människan, för kollektivet staten, för kollektivet staden, för kollektivet skolan, för kollektivet gruppen. Det kräver lite – att jag ser fler behov än mina egna, eller mina egna barns, t ex. Att jag tror på att se till andras behov är en viktig del av livet. Nödvändig, faktiskt. Vad händer med oss nu? Samhället som en supermarket för konsumenter, för kunder – för individer. Jag, jag, jag. Vill gärna, i all ödmjukhet, viska: vi, vi, vi…förlåt, men så tänker – nej, känner! – vi.

Eskilstuna 14 mars 2014:

Hundratusen –
människor
mil
svordomar
euro
andetag
infall
handslag
simtag
– många…och jag gör er mina
Alla, alltid
Ljuset kommer nu
En av hundratusen vårar
till hundratusen människor
hundar
ekar
meter av asfalt
stad, stad!

Alltid på besök, aldrig hemma
i ett eget universum
kretsande runt en kall sol
vid din sida
på behörigt avstånd
inte störa
vänder i dörren
om du är upptagen
med att leva ert liv
signalkänslig, självförsörjande
Friheten är ditt vackra namn

Hoppas

– alltid, på något
att det ska bli bättre,
eller till och med bra
eller lite mindre dåligt
eller på miljonvinsten
Hoppet – över djupen, över höjderna
Möt det svävande, i språnget
som en näve solvarm sand,
glittrande, mjuk och flyktig
i din öppna hand
– om du sluter handen
för att hålla den kvar
silar den långsamt,
men tvärsäkert,
mellan dina fingrar
ut och bort –

Jag kommer
med ganska stor sannolikhet
ännu en gång att
få vara med om ljusets återkomst
Det kan duga
Men hoppet om
upplevelser
bortom all min föreställningsförmåga
är mer obevekligt
än ljusets eviga årscykel
Jag ber om överseende
med mitt övermod