Jag har levt med bilder större delen av mitt liv – egna och andras. Jag har målat, fotograferat och älskat Miro och Kandinsky. En sen kväll 2012 fick jag min första impuls att skriva om något som berört mig starkt. En helt överraskande känsla infann sig under skrivandet. Något som liknade glädje, lättnad, utmaning, kontakt eller möjligen förståelse. Jag fortsätter skriva.
Dead ends – återvändsgator.
Är övertygad om att hitta.
En vänstersväng och…
…känner igen?
Jo, alldeles säkert, det känns rätt –
visst har den där porten passerats? För länge sedan? Ja!
Vidare, mer långsamt nu.
Osäkerheten kryper närmare
och så tar vägen slut – GPS:en stammar obegripligt,
inte om en vägg, utan
om fullständig oändlighet.
Förlåt mig
Begränsad bara av
Horisonten
Skriv nåt poetiskt sa du
Du som alltid har de skarpaste analyserna
Jag har sån respekt för dig
Att den gränsar till oro
Jag väntar
åtminstone ett dygn
Med att vara poetisk,
vet du – men då…
Jag är en roadmovie
Jag är Louise fast utan Thelma
Jag är alltid på väg precis dit jag vill
Jag packar alltid mycket lätt –
och jag har alltid med mig precis allt jag behöver
Jag är bra på att resa bort
Jag är ganska dålig på att vara här
Det är bra att veta om sina svagheter säger dom
Höra hemma
Smaka av
Se framåt
Lyssna bakåt
Känna mättnad
Doften…
av framtiden,
smaken av drömmar
Landkänning – horisont
Sinne i rörelse –
född på 50-talet,
hopplöst rock´n roll
– förlåt mig, vill inte tränga mig på
men gärna störa
Grus i dojan, ja tack!
Skavsår, otäckt välkommet
Ge mig ett berg
så jag får klättra
Mullvadshögar
är, ärligt talat, ingen match…
inte ens för mullvaden.
Det är bara instinkt.
Och troligen, absolut, utan tvekan
Kärlek till livet
Asfalten blöder olja
Blodet utspätt med rosé
Industrilådor och köpcenterkuber
Uthärdliga nu – delvis dolda av grönt
På den glödheta innergården i Nyfors
Solar en tjej som väger mycket
Badstränderna tillhör dem som väger lite
Längtade, hoppfulla sommar
Djävla skitsommar
Och staden som opartisk åskådare
Du – jag sticker nu
Vart då?
Ut
Städer, stadsdelar
Stadens delare
Pirer i ett hav av asfalt
Delar människor
Skiljer havet av människor
från den småkrusiga populationen
innanför vågbrytaren
Farligt därute!
Orkanen kommer utan förvarning?
Unga män i grupp förebådar storm.
Unga kvinnor?
Tomma gator
Innanför piren är det tryggt
Kom, kom – åk med karusellen!
Se trollkarlen!
Köp sockervadd!
Eller:
Ta ekan, runda piren och möt
Havet!
Försommar i Nyfors, marknad på gatan
Cykelmannen har fortfarande öppet kl åtta på kvällen
Han hälsar som vanligt – hej, hej, hej på dig
Jag vet inte vad han heter, han vet inte vem jag är
Vi hälsar självklart på varandra och det är rätt
Williams har lika självklart bytt mitt punkterade däck
Kvällen är en ljuvlig nåd
I Husby och Rågsved brann din bil upp i natt
Du är rasande och rädd, varför angriper de mig??
I Guantanamo hungerstrejkar 103 av 166 fångar.
I Nordkorea tror man att 200 000 människor är fängslade av politiska skäl
Hur många är det i Thailand?
Jag längtar efter att resa till Cuba – jag vill hälsa på cykelmannen i kvarteret…
Jag älskar min stadsdel
När jag vaknar tvärt en helgnatt –
då är jag rädd och hjärtat kör formel 1
Var det ett skott?
Nej – det är två mycket påverkade människor
som tagit sin tillflykt till min gård
Och som skriker ut sin förtvivlan mot varandra
Det ekar mellan väggarna – det väcker mig alltid, människors förtvivlan
Jag sover lätt
”Oh, what did you see, my blue eyed son?
And what did you see, my darling young one?”
Jag är en klippa – jag är en ö
Ge mig frid och låt mig endast älska
Barn och hundar
En och annan katt
Kanske en liten hamster
Ett glas Rioja
Alla människor som kollektiv
Socialismen
Livet
Världen
i den ordningen…i all evighet
Amen
Jag är naiv och tror på magi.
Att det skulle slå tillbaka som en välbekant örfil föll mig aldrig in:
intellektets ortodoxi,
vardagens monotoni,
kroppens mani,
känslans anorexi,
tankens magi.
Ett ögonblicksfotografi:
jag har en hud, så skyddande och opåverkbar som en gång inlandsisen
en ren fiktion, en fantasi
