Jag tog betyget i simhopp i min guldmagister med tyska hoppet i pik, om minnet inte lurar mig. Det innebär att man hoppar ut baklänges, fäller ihop kroppen i höften så fingrar rör tår, fäller ut sig igen och slår i vattnet fullt uträtad med ryggen mot fast grund – om kroppen minns rätt. Där är jag nu.
Jag är mitt i hoppet, min näsa är inkilad mellan mina knän, i trygghet och utan vidvinkel, och jag vet att jag nu måste räta ut kroppen – för att inte slå mig hårt i nedslaget mot vattenytan.
Jag tvekar, men vet att alternativet inte finns. Jag har hoppat och ska tas emot av ett vatten.
Jag ska landa mjukt i ett världshav av människor.
Jag ska möta dem – de ska möta mig. Låt min, möjligen naiva, tro på den vänliga, välkomnande människan leva och leva igen.
Alternativet gör ont – det vet den som slutligen tog guldmagistern med tre betyg i simhopp.
Jag är på resa.
