Farmor och havet

Dag 16, måndag 5/12
Under tidig morgon, strax före gryning korsas vår kurs av ett fartyg. Kapten Joakim anropar, och får reda på att det är ett forskningsfartyg som letar olja, på väg till Trinidad. På frågan om de har någon diesel att avvara blir svaret nej. Ännu en het dag, med mycket svaga vindar. Vi silar den sista slatten av diesel ur tunnan genom ett par av mina strumpor, häller i tanken och har bränsle för ett par timmar till. Vi seglar dock ihärdigt under tidig em. Joakim prövar att montera spinnakerbommen så den håller ut gennakern. Vinden ger läns och vi prövar att saxa seglen. Det ger effekt ett tag, men långt ifrån tillräckligt. P delar med sig av julsånger från Spotify framförda av Pentatones, akapella. Underligt och vackert att sitta i solhettan i sittbrunnen mitt på havet och höra julmusik eka ut över Atlanten. F bjuder på spontandans till. Till slut drar vi igång motorn, som går drygt två timmar på dieselslatten innan den dör. Nu återstår bara diesel för tilläggning, generator och ev akutmanövrer. Vi har en kort stund till av stiltje – jag badar i havet från badstege, med säkerhetssele runt kroppen och en tamp fastsatt i den som D håller från däck. Vattnet är djupblått, salt och mycket varmt. Som på beställning ökar sedan vinden och blir väl seglingsbar. Vi gör 6-7 knop in i skymningen.

Dag 17, tisdag 6/12
Fyratimmarsvakterna suger långsamt musten ur mig. Att försöka få lite sömn mellan vakterna blir en huvudsysselsättning. Det är stekhett i båten, och arbetet med seglen på fördäck slamrar och hojtar någon meter ovanför min koj. Jag lider av bristen på vila, och ser konstiga saker på havet nattetid. Under dagen går kapten och övriga män på båten in i ett vetenskapligt förhållningssätt till trimning. Metodiskt prövas olika segelsättning, och instrumenten läses av. Det viktiga värdet är VMG – way made good. Den talar om när vi, med hänsyn tagen till fart och kurs, ligger som bäst i förhållande till målet St Lucia. Vi lyckas oväntat bra med saxade segel och spribom på genuan. Mot kvällen ökande vind och full fart i ett overkligt månljus från en liggande halvmåne.

Dag 18, onsdag 7/12
Nu är det snart över – min Atlantsegling. Vi passerar 300 NM kvar till mål under förmiddagen, och beräknar vara i Rodney Bay under fredag. När slutet börjar skönjas är det som om jag släpper fram min trötthet. Jag har ont i muskler och leder, lider av sömnbrist och är mycket trött. Det är dags att, under sista dygnet, svara på frågan om jag fick ut det jag ville. Jag avvaktar med att ge mig själv svar. På båten äger en liten kapplöpning inom More-flottan rum. More fun är i mål redan, som första More-båt, chartrad av rysk besättning. Vi tycks ligga som andra More-båt av de fem. Den racingsugna besättningen på Lia jagar oss, men vi tycks hålla avstånd med klassikern plattläns och saxade segel. Kapten Joakim är urnöjd med att det de andra sett som ”Stig-Helmerbåten” med en massa pensionärer, leder över ungdomarna. Vi är gripna av tävlingslusten och jublar över rapporter om att vi behåller vårt försprång. Ett litet psykologiskt krig pågår mellan skepparna, där vi i mailväxling mellan båtarna beskriver oss själva som båten med pensionärer som stannar till för bad och tar det lugnt. I verkligheten är vi helt upptagna med att maximera fart mot mål, och har ett ständigt öga på WMG.

Dag 13, fredag 2/12
Gryningsvakten 04.00-08.00. Soluppgång. Mycket varm dag, dåligt med vind, motorgång. Jag tvättar, i saltvatten, första sköljningarna i havsvattnet, sista sköljen kostar jag på sötvatten. Hänger på mantåget, torrt på två timmar – luktar gott. Vi gör ett försök att segla med gennaker som vi ger upp, vinden dör igen. Motor, autopilot, umgänge i stekhet sittbrunn med drömmar om land. Vi nästan missar vinden, när den kommer. Runt fyra på eftermiddagen hissas gennaker igen, och vi gör plötsligt 8-10 knop. Alla lyckliga över det magiska seglet som tar oss fram så tyst, snabbt och nästan utan lutning.
Livet ombord präglas av rutiner och monotoni. Vakt, laga mat, äta, diska, sova – om och om igen. Middagen både lagas och äts i mörker, vilket känns underligt. För att inte störa vaktens mörkerseende används endast rött ljus efter skymning. Värmen i båten plågar de flesta. Vattnet som omger oss har nu en temperatur på 28 grader, och värmer effektivt våra små utrymmen. Trots att vi aldrig stänger luckan till sittbrunnen står luften stilla. Vi är nu på väg att passera nästa magiska gräns någon gång under kvällen – 900 NM kvar till St Lucia, 2/3 av den totalt 2700 NM långa överfarten avklarad. Fredagskvällen firas med en mugg rödvin till köttgrytan – i det röda ljuset från pannlamporna.

Dag 14, lördag 3/12
Tröstlös start på dygnet, nästan ingen vind och den lilla vind vi kan fånga för oss bort från kurs. 03.00 gippar vi, samtidigt med en lätt vindvridning och vindökning, och så gör vi fart på kurs. I vårt begränsade universum gör det oss närmast spralliga.
Dagen blir obarmhärtigt het, redan 8 på morgonen bränner däckets teak under fötterna. Vi masar oss fram i 3,5 knop för en smällande gennaker fram till två på eftermiddagen, då vi blir motorbåt igen, med minskande mängd diesel i tankarna. Kvällspasset kommer med vind, och segel.
Brun som en pepparkaka börjar jag bli, lagom till jul.

Dag 15, söndag 4/12
Vinden fortfarande tillräcklig, ökande under dagen. Vi har elransonering eftersom vi endast har en liten mängd diesel kvar i tankarna och generatorn körs bara i nödfall.
Vi räknar med ytterligare 5 dagar på havet. Jag längtar svårt efter land nu.

Dag 11, onsdag 30/11
Soligt, stiltje. Saltvattendusch via kastrull och assistans av D. Halvvägsskål i cava klockan tio på morgonen. Efter lunch kommer vinden, under eftermiddagen god fart och 10-12 m/s. Vinden mojnar till 6 m/s under sen eftermiddag. Vi kör på det kvarvarande bränslet i tanken, och kapten har ångest över vad som finns i tunnan med ”marine diesel” och om han ska våga använda det. Jag funderar mycket över det sociala samspelet på båten, och min roll längst ner i hierarkin. Överst står de segelbåtskunniga männen, de som både kan segla och reparera – och som jag är så tacksam över att ha som besättningskamrater. De konkurrerar något stundtals, dock godmodigt, och samtalar mest med varandra, ofta om båtrelaterade frågor. Längst ner jag – inte särskilt båterfaren, muskelsvag i förhållande till manövrerande av den stora båten, ensam i min roll. Funderar mycket på om detta borde tacklas på något sätt och medan jag funderar går dagarna och jag gör ingenting. Jag är mitt i min Atlantresa, jag står i mötet med mig själv – precis som jag ville – och har nog inget behov av något ytterligare? Jag funderar vidare och känner ensamheten.

Dag 12, torsdag 1/12
Mitt vaktlag har frukost. Vi seglar sedan tidiga morgontimmarna med stark lutning. Vi har planerat bacon med äggröra. Det visar sig knepigt i överkant i det lutande krängande köket, och en skål med 12 knäckta ägg går i golvet och flyter segt och halt ut över salongsgolvet. Felbedömning av meny i förhållande till vind…
Förmiddagen präglas av kaptens vånda inför den diesel vi bärgat från lastfartyget i förrgår. Törs vi hälla den i tanken – tänk om hela motorn går sönder, tänk om vårt enda oljefilter sotar igen osv? Allt får sin lösning när D. får ringa ett samtal via satellit till en god vän, som både jobbat i maskin på båt och i oljedepå. Han ger klartecken och vi slangar över tunnans innehåll till tanken. Men än så länge seglar vi! Magiskt vacker kväll – helt klart för första gången, miljoner stjärnor och den leende, liggande månskäran, varmt. Vind 7-9 m/s, gennaker sätts, god fart.