Himmel och hav. Jag går. Kilometer efter kilometer. I vit sand, där fantastiska snäckskal låter sig upptäckas, halvt begravda och knappt synliga. Detta vatten, denna magi som uppstår när jag uppfattar jordklotets rundning – för att sikten är fullständigt fri, oändlig. Det är nu jag kan vara närvarande, inte i det förflutna, inte i en oviss morgondag. Och jag inser hur väl jag behöver den närvaron, hur sällsynt den är, hur svår att nå. Tack för havet, tack för himlen – tack för ännu en fullständigt fri horisont. Hav, hav!
Hoppa till innehåll
