Författare: Kerstin

Min sista Cuba-berättelse från resan kommer hemifrån ett vårvaknande Eskilstuna. Jag jobbar med att ny-lära att kranvatten åter går att borsta tänder i, och försöker vänja mig av med att leta efter hinken där jag ska slänga toapapperet – ”inte spola ner, då bryter avloppssystemet samman” har fort blivit instinktivt. Jag flyttade in på ön och tycker nästan att jag är borta nu, hemma.
Jag har 4 CUC – cuban convertible pesos – med hem. Jag har i 14 dagar levt med en reskamrat som sagt ”kuk” oavbrutet…nej, inte Tourettes syndrom – valutan. Jag har vant mig. (Och han är från Österrike, så ordet är kanske inte så laddat för honom som för mig?) CUC är turistvalutan, och är knuten till USD. En US-dollar = en CUC. Och just nu också ungefär en EURO.
Medborgare i Cuba har en annan valuta – CUP, cuban pesos. Värda…ja, inte vet jag. Next to nothing för importvaror, troligen. Kubaner får lön för sitt statliga jobb i CUP. Lönen är mycket, mycket låg – efter krisen som drabbade Cuba efter murens fall i Östeuropa. Ingen lever på den lönen, alltså är dricks i CUC (eller USD eller EURO) helt nödvändigt för kubaner i servicenäring. Vetskapen om det gör det oväntat lätt att ge, efter några dagar blir det naturligt och viktigt.
Nu står kubanerna inför en förändring av systemet med två ekonomier – och de är oroliga. De har lärt sig att ta sig fram i nuvarande två-valutasystem. De vet inte vad de kommer att få.
Maten. Cuba producerar det mesta som serveras. Det blir något enahanda, med nödvändighet, och fullständigt ekologiskt. Inte alltid vällagat. Morötter, rödbetor och framförallt, flera gånger dagligen, vitkål. Och med återkommande undantag – essensen av Cuba – ibland alldeles underbart gott. Jag äter normalt sparsamt med, om alls, fläskkött. Den europeiska grisindustrins totala avsaknad av empati i förhållande till djuren äcklar mig. Efter att rest genom Cuba några dygn, och sett alla ”sprätthöns”, ”sprättgetter” och ”sprättgrisar” bestämde jag mig för att det är helt grönt att äta det kubanska proteinet. Gott fläsk, jag lovar! Inte ätit så god gris sen barndomen. Cuba ÄR en tidsmaskin för oss födda på 50-talet!
Och till slut – Cuba är öppet sensuellt. Märkbart för en kvinna född in i den radikala rörelsen som drog över västvärlden på 60- och 70-talen. Det gnistrar av sensualitet, när det är möjligt med hänsyn till levnadsförhållanden och ekonomi. Det är välgörande, och härligt. Åter Alexis: ”Sex was the only thing Fidel could not control. So…”

Tillbaka i fantastiska Havanna. Staden målas nu bokstavligen om inför president Obamas besök i början av nästa vecka. Stadskärnan är bullrig, kaotisk, fylld av dofter – inte alla helt angenäma – och förförande vacker, härlig, inbjudande. Jo, jag skulle kunna stanna. Kommer på mig med att läsa ”att hyra”-skyltar. Jag blir lika förälskad i kubanerna själva, som i deras huvudstad. Mycket vänlighet, mycket skönhet.
Nu lämnar jag staden, landet, om några få timmar. Men först en daiquiri på Sloppy Joes – alldeles intill Revolutionsmuseet… Hasta la vista Havanna.

Nej, inte alls – javisst gör det det. Räkna inte med att det finns en sits på toaletten, inte heller att det finns vatten att spola med. Men det finns alltid en kubansk man eller kvinna i närheten med en hink vatten. Nej, det går ingen buss till Santa Clara. Men det finns alltid någon med ett fordon – bil, lastbil, häst – som tar dig med om du behöver resa. Det saknas reservdelar till allt. Todo! Kubaner är ett fiffigt folk, allt tas tillvara och kan användas igen. Hela Cuba är en återvinningskultur, en gigantisk second hand-marknad. Cuba lär vara en av de länder i världen som avsätter minst ekologiskt fotavtryck. Allt återanvänds, om och om igen.
Idag passerade jag något som vid första anblicken såg ut att vara en skobutik. Utöver skor har butiken också hyllor med föremål – i plast, metall, textil. En del går att identifiera, annat kan jag inte ana vad det en gång varit. En man står och rotar fram plaströr med böj – troligen ska han hem och reparera ett läckande handfat. Re-Cuba!

Santa Clara, Che memorial. Står framför Ches grav, med den röda nejlikan i litet glasrör vid sidan av. Han ligger inte ensam – hela den ursprungliga kärnan i gerillan från Sierra Maestra har sina minnestavlor här. Kanske finns också deras aska bakom, jag vet inte. Men att Ches kvarlevor finns här, det vet jag. Jag blir oväntat känslomässig. Förstår egentligen inte riktigt varför. Museet är lite sparsamt småtråkigt. Bilderna är fina, många historiska och ofta publicerade – andra helt nya för mig. Tandläkarutrustning, vapen och baskern i original. Men det griper tag i mig. Kanske speglar jag mig i min ungdoms radikalisering, vem vet? Che har varit viktig. Först som ikon, helt oreflekterat. Senare som verklig människa, när jag läst biografierna. Che är en del av min väg till ett sätt att förstå världen. Hans historia rör vid mig. Jag tycker helt enkelt om honom, Ernesto.
Ja.

Musik! Överallt musik. Ännu ett sätt för kubaner att försörja sig. Det spelas musik på varje litet ynkligt fik, varje restaurang, på gator. Från tidig morgon, och resten av dygnet. Alla tycks kunna hantera instrument på ön. Vi funderar lite över om de har en kommunal musikskola i världsklass? Jag smådansar mig genom dagarna, känner rytmen i steget. En arbetare på en byggnadsställning bredvid caféet där jag sitter lägger plötsligt ner sina verktyg och börjar dansa däruppe på sin ställning – stillsamt, rytmiskt. Jag hör, jag ser och jag tänker – det här är Cuba.